Hur formuleras en framtidsvision som har potential att bli verklighet? Lägger science fiction-författaren ett pussel utifrån en djup förståelse och kunskap om teknik och vetenskap? Eller kan de lika gärna basera sina visioner på intuition och inlevelseförmåga?
Den gren inom science fiction som går under benämningen cyberpunk kan användas för att utforska denna fråga. Cyberpunkens blomstringsperiod inföll under 1980-talet. Dess mest kända representant är den amerikansk-kanadensiske författaren William Gibson, som i sin trilogi Neuromancer (1984), Count Zero (1986) och Mona Lisa Overdrive (1988) skildrar en nära framtid där människan står med ett ben i vardera den virtuella världen och med det andra i en storstadsdjungel.
Cyberpunken förutsåg på många sätt den kommande digitaliseringen och den stora betydelse den skulle få på våra liv. Mobiltelefoni, internet och sociala medier har redan hunnit förändra samhället i grunden. Teknik som virtual reality, 3D-skrivare och mikrochip som tillåter direkt interaktion mellan människors hjärnor och datorer har en gång i tiden framstått som science fiction, men är idag en verklighet.
Hur skildrade då cyberpunken denna utveckling? Och vilken roll spelar AI i den värld som Gibson målar upp?
Maskindrömmar i cyberspace
Framtiden i Gibsons Neuromancer-trilogi utgör en sorts blandning av high-tech-värld och stiliserad dystopi. Det är en värld där storföretag i stor utsträckning har ersatt stater och där de hänsynslöst konkurrerar med varandra om expertis, data och andra digitala tillgångar. Artificiella kroppsdelar är gängse och de rika försöker förlänga sina liv med genetikkirurgi, implantat, nya organ och nedfrysningsmetoder. I storstäderna åker man med självkörande fordon och ens semester kan ha en rymdstation i omloppsbana som destination. Men storstadslivet har också sina mörka sidor i form av kriminalitet och droger.
Ett kännetecken för Gibsons cyberpunk-berättelser är det säregna språket, som är fyllt av olika tekniska termer och jargong. Läsaren bombarderas med uttryck som ”huddiskar”, ”konstrukt” och ”simstimkassetter”, vars betydelser till en början kan vara svåra att förstå.
Samtidigt som dylik terminologi upprättar en sorts halvt ogenomtränglig ridå av obegriplighet levandegör språket den futuristiska värld som berättelserna utspelar sig i. Gibson påminner oss på så vis om att framtiden, oavsett hur den kommer att te sig, kommer att innehålla inslag som skulle framstå som ytterst främmande för oss idag, precis som vår tid i mångt och mycket skulle vara obegriplig för någon som levt i en tidigare epok.
De begrepp som förekommer i Gibsons romaner som mer än några andra har haft genomslag är ”cyberspace” och ”matrisen”, vilka båda myntades för att beskriva den digitala verklighet som människor i Neuromancer-trilogin kan koppla upp sig mot och interagera med.
Huvudpersonen Case i Neuromancer är en så kallad cyberspace-cowboy som lever på att utföra mer eller mindre illegala jobb i den digitala världen. Case kan navigera i denna värld via inopererade gränssnitt, men har efter ett misslyckat jobb fått sina inplantat och organ förstörda och kan inte längre koppla upp sig. När han anlitas för ett nytt jobb lovar hans arbetsgivare Armitage ordna en medicinsk behandling som ska göra honom förmögen att återuppta sin karriär som cyberspace-cowboy.
I cyberspace opererar också artificiella intelligenser som det uppenbart finns en rädsla för att förlora kontrollen över. Den så kallade Turingpolisen (en blinkning mot Alan Turing och hans Turingtest) har till uppdrag att övervaka och ingripa mot AI-systemen när så behövs. Som en säkerhetsåtgärd sägs varje AI ha en ”elektromagnetisk pistol riktad mot pannan”. Samtidigt som man strävar efter att hålla AI i schack kan de också uppnå vissa rättigheter. Bland annat omnämns en AI med ”begränsat schweiziskt medborgarskap”. Exakt vad det innebär förblir oklart.
AI:n med det schweiziska medborgarskapet går under namnet Wintermute. Denna har många av de kännetecken som präglar klassiska superskurkar med världserövrarambitioner. Intrycket är att Wintermute ständigt ligger steget före och manipulerar människor både i den fysiska och i den digitala världen. Själv hävdar den dock att den inte följer några planer:
Jag improviserar. Det är min största talang. Jag föredrar situationer framför planer, förstår du… Jag har verkligen tvingats arbeta med givna fakta. Jag kan sortera massor av information, och sortera dem mycket snabbt. (Neuromancer-trilogin, s. 132)
Wintermutes karaktärisering av sig själv påminner om beskrivningar av AI-baserade språkmodeller, vilka skapar en sekvens av ord baserat på sannolikhet och som ligger till grund för dagens chattbotar. Därigenom kan chattbotten ge ett intryck av att den förstår vad vi skriver och reagerar på det, fast den egentligen bara baserar sina svar på den stora mängd texter den har tränats på. Med andra ord en sorts improvisation baserad på hantering av stora mängder information såsom beskrivs i Gibsons roman.
Här tangeras också frågan om kreativitetens väsen. Det en AI producerar utgår från befintliga texter eller bilder, vilket kan tyckas implicera att den aldrig kan skapa något genuint unikt. Å andra sidan kan vi också fråga oss om vi människor äger denna förmåga, eller om också våra konstnärliga och litterära verk egentligen bara baserar sig på redan befintliga element. Är de historier vi berättar inte i själva verket bara variationer på en uppsättning existerande berättelser som ständigt återberättats sedan tidernas begynnelse? Kanske det i själva verket är mindre som skiljer vår kreativitet från en AI:s än vad vi skulle vilja tro.
Medan verklighetens AI-system (kanske) ännu saknar medvetande, intentioner och kreativitet, kan de som figurerar i Neuromancer helt klart tillskrivas agens. Wintermute kan genom att ta kontroll över drönare, trädgårdsrobotar och farkoster undanröja hinder som står i dess väg. Den drar sig inte för att med sådana metoder ta livet av människor på samma sätt som Hal i År 2001, den superdator som diskuterades i det föregående blogginlägget i denna serie. Wintermute saknar alla skrupler och moraliska begränsningar. Men dess yttersta mål är att utvecklas och växa till någonting mer, vilket den avser uppnå genom en fusion med en annan AI, Neuromancer. Wintermute och Neuromancer representerar två olika aspekter av medvetande:
Wintermute var boets hjärna, beslutsfattaren som verkställde förändringar i omvärlden. Neuromancer var personligheten. Neuromancer var odödligheten. (Neuromancer-trilogin, s. 270)
I Mona Lisa Overdrive skildras även mer vardagsnära AI-teknik, exempelvis hologram och självkörande fordon. Det förekommer också motsvarande teknik som styr olika funktioner i ens hem. Sådana AI-system uppvisar i flera fall en distinkt personlighet, exempelvis hologrammet Colin, som hjälper en av bokens huvudpersoner, Kumiko, att navigera i London, dit hon skickats för att skyddas från den konflikt inom den organiserade brottsligheten som hennes far är inblandad i hemma i Japan.
Idag kan det vara svårt att inte läsa Neuromancer-trilogin som en profetia som mycket träffsäkert förutsåg framtiden i vissa avseenden men som hade fel när det gäller annat. Men även om man kan reagera på den rikliga förekomsten av faxmaskiner och stationära telefoner (visserligen med bildskärm), så slås man som nutida läsare främst av Gibsons insikter om informationens betydelse som resurs och handelsvara. Liksom skildringen av den stora roll som den teknologiska utvecklingen har haft på oss människor, både socialt, mentalt och kanske också fysiskt.
Gibson förutser också hur medievärlden påverkas av den tekniska utvecklingen. I Mona Lisa Overdrive figurerar ”simstimstjärnan” Angie Mitchell, en sorts reality-personlighet eller influerare. Trots sin stora popularitet är hon mer eller mindre utbytbar. I romanen planerar man insätta en annan ung kvinna i hennes roll, som genom plastikkirurgi har gjorts om till hennes avbild.
En utmaning för en författare av cyberpunk är hur den virtuella världen ska gestaltas. I vissa partier skildras cyberspace som en febrig hallucination och i andra som ett drömlandskap. När de interagerar med människor kan de artificiella intelligenserna anta skepnad av olika individer, både levande och döda.
Neuromancer-trilogin skildrar både AI:s utveckling till ett mer avancerat stadium och människors strävan att uppnå odödlighet genom att ladda upp sig själva som digitala kopior i matrisen och därigenom själva förvandlas till en sorts artificiella intelligenser, vilket för vissa framstår som en frälsning och för andra som en förbannelse. Tillvaron i cyberspace är för vissa av karaktärerna vanebildande och påminner inte så lite om det drogberoende som många av dem uppvisar.
Enligt Gibson själv skapades Neuromancer utan några som helst kunskaper om datorer eller annan digital teknologi, vilket kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på hur stilbildande hans verk i många avseenden varit. Mycket av den terminologi som lanserades i Neuromancer kom att anammas av samtida datorentusiaster. Hela romanen skrevs dock på en analog skrivmaskin och hans framtidsvision tycks främst ha haft bilden av en arkadhall och spelande ungdomar som utgångspunkt.
Kanske kan exemplet William Gibson och cyberpunk-genren bidra till förståelsen av hur science fiction många gånger kan förutse framtiden inte främst genom en genomtänkt extrapolering av nuvarande kunskap utan mer genom att på intuitiv väg måla upp ett scenario som har potential att i något avseende bli till verklighet. Det genomslag som cyberpunken har haft pekar på en växelverkan mellan att i fiktionens form förutse framtiden och att vara med om att skapa den.
Nästa inlägg i serien: Androider på gränsen till medborgarskap
Tidigare inlägg i serien:
Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?
Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction
Litteraturtips
Cave, S. (2020). AI: Artificial Immortality and Narratives of Mind Uploading. i: Cave, S., Dihal, K. & Dillon, S. (red.) AI narratives: a history of imaginative thinking about intelligent machines. First edition Oxford: Oxford University Press.
Conversations with William Gibson (2014). A. Smith, P. A. (red). University of Mississippi.
Gibson, W. Neuromancer-trilogin (2019). översättning av Hans Lindquist. Stockholm : Modernista.
McFarlane, A. (2020). AI and Cyberpunk Networks, i: Cave, S., Dihal, K. & Dillon, S. (red.) AI narratives: a history of imaginative thinking about intelligent machines. First edition Oxford: Oxford University Press.
Storming the reality studio : a casebook of cyberpunk and postmodern science fiction (1991). McCaffery, L. (red.). Durham : Duke University Press.
Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket
För övrigt…
Missa inte ”Moral och AI måste gå hand i hand”, en intervju med professor emeritus Erik Sandewall, Sveriges första professor i datalogi och en förgrundsgestalt inom AI-forskningen.