Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction Del 3

I’ve seen things you people wouldn’t believe… Attack ships on fire off the shoulder of Orion… I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain… Time to die. (Wikipedia, ”Tears in rain monologue” [2023-09-21])

Roy Batys monolog i filmen Blade Runner har blivit klassisk. Efter att ha räddat livet på replikantjägaren Rick Deckard uttalar replikanten Baty med sina sista andetag orden som närmast höjer honom till en gestalt av Hamlets dimensioner. Genom att skona sin ärkefiende och i sina sista ögonblick grubbla över livets förgänglighet och sitt nära förestående slut aktualiserar han frågan: vad är kriteriet för att anses vara människa?

Möjligheten att skapa människor på artificiell väg har länge varit ett framträdande tema inom science fiction. I Blade Runner går Roy Baty och hans gelikar under benämningen replikanter, men inom science fiction över lag har de oftast betecknats som androider. Mary Shelleys roman Frankenstein från 1818 anses som den första berättelsen av den här typen, där varelsen i fråga kallas för monster men i grund och botten är en artificiellt skapad människa på samma sätt som i många senare sf-berättelser.

Androider används inom fiktionens ram för att utforska gränserna för det mänskliga och det artificiella, och relationen mellan människan och hennes skapelser. Här finns en klar relevans för de frågor vi själva måste ställa oss i en verklighet där artificiell intelligens kommer att spela en allt större roll i våra liv.

Androider på gränsen till medborgarskap

Clifford D. Simaks framtidsvärld i romanen Tid och evighet (Time and Again, 1951) befolkas vid sidan av människor av både robotar och androider. De senare går inte att skilja från riktiga människor annat än genom ett tillverkningsnummer stämplat i pannan. I romanen beskrivs de på följande vis:

En människa tillverkad i laboratoriet med hjälp av människans djupa kunskaper om kemi, om atomstrukturer och molekyler och om den märkliga reaktion, som kallas liv.
Mänsklig i alla avseenden utom ett – förmågan att biologiskt fortplanta sig. (Simak, 112)

Robotarna och androiderna har skapats för att hjälpa människan kolonisera och styra över galaxen. Som en kuriositet kan man även notera att denna värld också innehåller teknik som fotostatkopior, tågvisslor och skrivmaskiner. Åtskilliga av karaktärerna blossar på cigaretter, pipor och cigarrer. Simak är förvisso långt ifrån ensam bland samtida science fiction-författare att inkorporera inslag som doftar 1950-tal snarare än den avlägsna framtiden.

Androiderna fungerar i många olika roller: såsom advokater, portierer, vaktmästare och tjänare. De betraktas som någons egendom och en android jämför sitt eget slag med boskap. Flera sf-experter har noterat att berättelser om robotar och androider lika ofta anknyter till människans förflutna som till framtiden och i synnerhet till diskussioner om slaveri och emancipation. Detta tema är också tydligt i Tid och evighet, där androiderna inte är nöjda med sin ställning som tjänare utan vill bli erkända som människornas jämlikar. Det finns ett androidjämlikhetsförbund som kämpar för deras rättigheter. ”Vi vill inte ha välgörenhet och medlidande”, säger androiden Herkimer, utan erkännande för ”våra förtjänsters skull”.

I Tid och evighet framstår det inte som orimligt att androidernas medborgarrättskamp skulle kunna bli framgångsrik. En rättslig kamp av lite annan art skildras i ”The Measure of a Man”, ett avsnitt i TV-serien Star Trek: The Next Generation (1987–1994). En forskare vill där använda androiden Data som försöksobjekt för att kunna skapa nya androider, vilket Data själv motsätter sig eftersom försöken kan innebära en risk för hans liv. Det hela resulterar i en rättegång för att avgöra androidens juridiska ställning, som också kommer att bli prejudicerande för framtida androiders rättigheter. Har Data rätt att bestämma över sitt eget liv eller är han att betrakta som ett stycke teknisk utrustning och därmed som en ägodel?

Rättens beslut utfaller till Datas fördel, för även om det inte går att bevisa att han äger ett självmedvetande, går det heller inte att utesluta det. Möjligheten att människa och android skulle kunna samexistera som jämbördiga parter tycks i Star Trek:s optimistiska bild av framtiden fullt uppnåelig.

Vem är (inte) människa?

I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) ser androidernas utsikter betydligt mörkare ut. Den ovan omnämnda filmen Blade Runner är en filmatisering av Dicks roman från 1982 i regi av Ridley Scott (boken har också återpublicerats med filmens titel både på svenska och på engelska).

Berättelsen utspelar sig i romanversionen år 1992. Mänskligheten har genomlevt ett tredje världskrig och jordens atmosfär har förgiftats av radioaktivt nedfall. De som haft möjlighet har lämnat planeten för kolonier på Mars och andra himlakroppar där androider används som arbetskraft. På jorden är dock androiderna bannlysta och de som rymt från kolonierna jagas och avlivas (”dras in”) av prisjägare anställda av polisen. Till denna yrkeskår hör huvudpersonen Rick Deckard.

Det radioaktiva nedfallet har haft stor påverkan på liv och miljö, även om det ännu inte gjort planeten helt obeboelig. De som drabbats av mutationer har förverkat sina chanser till ett bättre liv bortom jorden och är förbjudna att emigrera. En indirekt mental effekt är att alla djur omges med en särskild omsorg. Eftersom nästa alla djur dött ut är ett husdjur den mest värderade statusprylen. Vad ingen vill låtsas om är att så gott som alla djur bara är konstgjorda kopior.

Huvudpersonens drivkraft för att kunna uthärda sitt yrke som prisjägare är att kunna ha råd att skaffa sig ett mer prestigefyllt husdjur än det artificiella får han och hustrun har uppe på taket på sitt bostadshus. När han erhåller belöningen för de androider han dödat använder Deckard genast pengarna till att köpa sig en levande get.

Medan djuren (och deras artificiella substitut) omhuldas anses de artificiella människorna överhuvudtaget inte ha rätten att existera, förutom som slavar på avlägsna planeter. Vad är det då som skiljer dessa från människorna? Till skillnad från i Simaks Tid och evighet har androiderna här inget yttre kännemärke som skiljer dem från människor. Den avgörande skillnaden i Dicks universum är empatin, vilket de konstgjorda saknar. Denna brist kan bara avslöjas med det så kallade Voigt-Kampff-testet med frågeformulär och tillhörande utrustning, som Deckard alltid bär med sig för att kunna avslöja misstänkta androider.

I Blade Runner kan androiderna särskiljas från människor endast med hjälp av ett komplicerat test och avancerad utrustning, men kanske lever vi redan nu i en verklighet där det blir allt svårare att skilja på människa och AI. Frågan vem som är vad tycks bli alltmer aktuell på internet, där AI-system snarare än mänskliga individer kan stå bakom konton på sociala medier, där influensers kan vara virtuella och där vi i många sammanhang måste bevisa vår mänsklighet. Data- och systemvetaren Karin Hansson diskuterar i sitt bidrag i boken AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv (2020) bland annat spamfilter av typen captcha (som står för ”Completely automated public turing test to tell computers and humans apart”). Syftet med sådana filter är att skilja mänskliga användare från robotar genom att användaren ska identifiera bilder av en viss typ eller föreställande ett visst motiv, men tycks vara alltmer verkningslösa i takt med att AI-systemen blir mer avancerade. Vem vet, i framtiden kanske vi kommer att avkrävas ett Voigt-Kampff-test för att komma åt våra konton på sociala medier.

Förutom sin bristande empati har androiderna i Blade Runner också ett annat kännemärke: en inbyggd begränsad livslängd på fyra år, vilket ytterligare förstärker det vanitasmotiv som är så framträdande i den i inledningen citerade monologen. På så sätt kan man säga att de varken har en framtid eller ett förflutet.

Gränserna mellan människa och android framstår ändå emellanåt som diffus. Empati förefaller vara en bristvara även bland människor och varje individ tycks inte ens själv kunna vara säker på sin egen sanna natur. Vissa androider tror sig vara människor eftersom de fått ”falska” minnen inplanterade och vissa människor hyser en sorts neurotisk farhåga för att de i själva verket är androider. Denna typ av psykologiska avgrunder är typiska för Philip K. Dick. Ambivalens kan sägas vara ett av romanens dominerande känslolägen, inte minst när det gäller huvudpersonen själv. Hans hustru kallar honom för mördare medan han själv säger att ”jag har aldrig mördat en människa i hela mitt liv”. Hans jobb att ”dra in” androider kan han rationalisera med att det är ofrånkomligt och nödvändigt och bara handlar om att ta en maskin ur bruk, men han är samtidigt angelägen att bevisa sin egen mänsklighet genom att ge uttryck för empati med de androider han dödar. Han inleder ett förhållande med androiden Rachael, som lovar att hjälpa honom spåra upp och döda andra androider, men Deckard tycks vackla mellan om han ska döda även Rachael eller inte.

Den brittiske poddaren och sf-experten Damian Walter kallar filmen Blade Runner för ett empatitest, men menar att den inte är ett test för att bestämma vem som är android utan för att testa oss som publik. Hur kommer det sig, frågar Walter, att vi så lätt identifierar oss med prisjägaren i Harrison Fords gestalt men har så lite empati med hans offer?

Kanske avskärmar vi oss från dödandet av androiderna precis som Deckard själv med motiveringen att de bara är konstgjorda och serietillverkade. Men för att det ska fungera måste vi kunna särskilja oss från dem, och en lärdom av Dicks roman är hur sådana psykologiska processer går till. Människornas omsorger om sina husdjur i romanen kan tolkas som ett sätt att uttrycka sin särart i förhållande till androiderna, som saknar den empati som krävs för att bry sig om en annan varelse. Måhända står vi inom en nära framtid inför liknande problem. Redan idag har vi AI-system som skriver texter, skapar konst och komponerar musik, företeelser som hittills varit förbehållet människan. Hur kommer våra egna uttryckssätt och konstformer att påverkas av detta? Kommer exempelvis konst av människohand fjärma sig från AI-skapad konst precis som måleriet avlägsnade sig från fotorealismen när fotografiet uppfanns på 1800-talet?

Utvecklandet av alltmer avancerad AI kommer att aktualisera frågan vad det innebär att vara människa – och att inte vara det. Denna fråga sysselsatte uppenbart Philip K. Dick, och har fortsatt att sysselsätta hans läsare.

Nästa inlägg i serien: Rädslan för robotar

Tidigare inlägg:
Del 2: Maskindrömmar i cyberspace

Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?

Litteraturtips

Brooker, W. (red.). (2005). The Blade runner experience : the legacy of a science fiction classic. Wallflower.

Bukatman, S. (2012). Blade runner. Palgrave Macmillan.

Dick, P. K. (2017), The android and the human. Science Fiction Criticism: an anthology of essential writings, Lathan, R. (red.). Bloomsbury, s. 295-305.

Dick, P. K. (2012 [1968]). Blade runner. översättning: Roland Adlerberth ; efterord: Johan Frick. Bakhåll.

Hansson, K (2020). Jag är inte en robot! : Själ-arbetets estetik online. AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv. Bodén, D. & Godhe, M. (red.). Nordic Academic Press, s. 159-187.

Hildebrand, K (2010), Att bli man och göras till kvinna: Kön och kropp i Ridley Scotts Blade Runner. Ramsten, J. & Godhe, M. (red.) Möjliga världar: tekniken, vetenskapen, science fiction. Carlsson, s 179-189.

Hills, M. (2011). Cultographies : Blade Runner. Wallflower Press.

Larsmo, O. (2001) Andra sidan : om skrivande [kapitlet BFD, s. 108-131, behandlar Philip K. Dicks liv och författarskap.]. Bonnier.

Short, S. (2003) The Measure of a Man? Asimov’s Bicentennial Man, Star Trek’s Data, and being human. Extrapolation: A Journal of Science Fiction and Fantasy 44:2, s. 209-223.

Simak, C. D. (1985 [1951]). Tid och evighet. Delta.

Tipkrailash, P., Clark, M. (2019). The Trial of Commander Data, Prajñā Vihāra: Journal of Philosophy and Religion 20:2, s. 61-69.

Skrivet av: Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket

För övrigt…

Damian Walters analyser av verk inom science fiction återfinns i dennes Science Fiction Podcast. En annan poddserie på temat science fiction som kan rekommenderas är Imaginary Worlds, som görs av amerikanen Eric Molinsky.

Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction Del 2

Hur formuleras en framtidsvision som har potential att bli verklighet? Lägger science fiction-författaren ett pussel utifrån en djup förståelse och kunskap om teknik och vetenskap? Eller kan de lika gärna basera sina visioner på intuition och inlevelseförmåga?

Den gren inom science fiction som går under benämningen cyberpunk kan användas för att utforska denna fråga. Cyberpunkens blomstringsperiod inföll under 1980-talet. Dess mest kända representant är den amerikansk-kanadensiske författaren William Gibson, som i sin trilogi Neuromancer (1984), Count Zero (1986) och Mona Lisa Overdrive (1988) skildrar en nära framtid där människan står med ett ben i vardera den virtuella världen och med den andra i en storstadsdjungel.

Cyberpunken förutsåg på många sätt den kommande digitaliseringen och den stora betydelse den skulle få på våra liv. Mobiltelefoni, internet och sociala medier har redan hunnit förändra samhället i grunden. Teknik som virtual reality, 3D-skrivare och mikrochip som tillåter direkt interaktion mellan människors hjärnor och datorer har en gång i tiden framstått som science fiction, men är idag en verklighet.

Hur skildrade då cyberpunken denna utveckling? Och vilken roll spelar AI i den värld som Gibson målar upp?

Maskindrömmar i cyberspace

Framtiden i Gibsons Neuromancer-trilogi utgör en sorts blandning av high-tech-värld och stiliserad dystopi. Det är en värld där storföretag i stor utsträckning har ersatt stater och där de hänsynslöst konkurrerar med varandra om expertis, data och andra digitala tillgångar. Artificiella kroppsdelar är gängse och de rika försöker förlänga sina liv med genetikkirurgi, implantat, nya organ och nedfrysningsmetoder. I storstäderna åker man med självkörande fordon och ens semester kan ha en rymdstation i omloppsbana som destination. Men storstadslivet har också sina mörka sidor i form av kriminalitet och droger.

Ett kännetecken för Gibsons cyberpunk-berättelser är det säregna språket, som är fyllt av olika tekniska termer och jargong. Läsaren bombarderas med uttryck som ”huddiskar”, ”konstrukt” och ”simstimkassetter”, vars betydelser till en början kan vara svåra att förstå.
Samtidigt som dylik terminologi upprättar en sorts halvt ogenomtränglig ridå av obegriplighet levandegör språket den futuristiska värld som berättelserna utspelar sig i. Gibson påminner oss på så vis om att framtiden, oavsett hur den kommer att te sig, kommer att innehålla inslag som skulle framstå som ytterst främmande för oss idag, precis som vår tid i mångt och mycket skulle vara obegriplig för någon som levt i en tidigare epok.

De begrepp som förekommer i Gibsons romaner som mer än några andra har haft genomslag är ”cyberspace” och ”matrisen”, vilka båda myntades för att beskriva den digitala verklighet som människor i Neuromancer-trilogin kan koppla upp sig mot och interagera med.

Huvudpersonen Case i Neuromancer är en så kallad cyberspace-cowboy som lever på att utföra mer eller mindre illegala jobb i den digitala världen. Case kan navigera i denna värld via inopererade gränssnitt, men har efter ett misslyckat jobb fått sina inplantat och organ förstörda och kan inte längre koppla upp sig. När han anlitas för ett nytt jobb lovar hans arbetsgivare Armitage ordna en medicinsk behandling som ska göra honom förmögen att återuppta sin karriär som cyberspace-cowboy.

I cyberspace opererar också artificiella intelligenser som det uppenbart finns en rädsla för att förlora kontrollen över. Den så kallade Turingpolisen (en blinkning mot Alan Turing och hans Turingtest) har till uppdrag att övervaka och ingripa mot AI-systemen när så behövs. Som en säkerhetsåtgärd sägs varje AI ha en ”elektromagnetisk pistol riktad mot pannan”. Samtidigt som man strävar efter att hålla AI i schack kan de också uppnå vissa rättigheter. Bland annat omnämns en AI med ”begränsat schweiziskt medborgarskap”. Exakt vad det innebär förblir oklart.

AI:n med det schweiziska medborgarskapet går under namnet Wintermute. Denna har många av de kännetecken som präglar klassiska superskurkar med världserövrarambitioner. Intrycket är att Wintermute ständigt ligger steget före och manipulerar människor både i den fysiska och i den digitala världen. Själv hävdar den dock att den inte följer några planer:

Jag improviserar. Det är min största talang. Jag föredrar situationer framför planer, förstår du… Jag har verkligen tvingats arbeta med givna fakta. Jag kan sortera massor av information, och sortera dem mycket snabbt. (Neuromancer-trilogin, s. 132)

Wintermutes karaktärisering av sig själv påminner om beskrivningar av AI-baserade språkmodeller, vilka skapar en sekvens av ord baserat på sannolikhet och som ligger till grund för dagens chattbotar. Därigenom kan chattbotten ge ett intryck av att den förstår vad vi skriver och reagerar på det, fast den egentligen bara baserar sina svar på den stora mängd texter den har tränats på. Med andra ord en sorts improvisation baserad på hantering av stora mängder information såsom beskrivs i Gibsons roman.

Här tangeras också frågan om kreativitetens väsen. Det en AI producerar utgår från befintliga texter eller bilder, vilket kan tyckas implicera att den aldrig kan skapa något genuint unikt. Å andra sidan kan vi också fråga oss om vi människor äger denna förmåga, eller om också våra konstnärliga och litterära verk egentligen bara baserar sig på redan befintliga element. Är de historier vi berättar inte i själva verket bara variationer på en uppsättning existerande berättelser som ständigt återberättats sedan tidernas begynnelse? Kanske det i själva verket är mindre som skiljer vår kreativitet från en AI:s än vad vi skulle vilja tro.

Medan verklighetens AI-system (kanske) ännu saknar medvetande, intentioner och kreativitet, kan de som figurerar i Neuromancer helt klart tillskrivas agens. Wintermute kan genom att ta kontroll över drönare, trädgårdsrobotar och farkoster undanröja hinder som står i dess väg. Den drar sig inte för att med sådana metoder ta livet av människor på samma sätt som Hal i År 2001, den superdator som diskuterades i det föregående blogginlägget i denna serie. Wintermute saknar alla skrupler och moraliska begränsningar. Men dess yttersta mål är att utvecklas och växa till någonting mer, vilket den avser uppnå genom en fusion med en annan AI, Neuromancer. Wintermute och Neuromancer representerar två olika aspekter av medvetande:

Wintermute var boets hjärna, beslutsfattaren som verkställde förändringar i omvärlden. Neuromancer var personligheten. Neuromancer var odödligheten. (Neuromancer-trilogin, s. 270)

I Mona Lisa Overdrive skildras även mer vardagsnära AI-teknik, exempelvis hologram och självkörande fordon. Det förekommer också motsvarande teknik som styr olika funktioner i ens hem. Sådana AI-system uppvisar i flera fall en distinkt personlighet, exempelvis hologrammet Colin, som hjälper en av bokens huvudpersoner, Kumiko, att navigera i London, dit hon skickats för att skyddas från den konflikt inom den organiserade brottsligheten som hennes far är inblandad i hemma i Japan.

Idag kan det vara svårt att inte läsa Neuromancer-trilogin som en profetia som mycket träffsäkert förutsåg framtiden i vissa avseenden men som hade fel när det gäller annat. Men även om man kan reagera på den rikliga förekomsten av faxmaskiner och stationära telefoner (visserligen med bildskärm), så slås man som nutida läsare främst av Gibsons insikter om informationens betydelse som resurs och handelsvara. Liksom skildringen av den stora roll som den teknologiska utvecklingen har haft på oss människor, både socialt, mentalt och kanske också fysiskt.

Gibson förutser också hur medievärlden påverkas av den tekniska utvecklingen. I Mona Lisa Overdrive figurerar ”simstimstjärnan” Angie Mitchell, en sorts reality-personlighet eller influerare. Trots sin stora popularitet är hon mer eller mindre utbytbar. I romanen planerar man insätta en annan ung kvinna i hennes roll, som genom plastikkirurgi har gjorts om till hennes avbild.

En utmaning för en författare av cyberpunk är hur den virtuella världen ska gestaltas. I vissa partier skildras cyberspace som en febrig hallucination och i andra som ett drömlandskap. När de interagerar med människor kan de artificiella intelligenserna anta skepnad av olika individer, både levande och döda.

Neuromancer-trilogin skildrar både AI:s utveckling till ett mer avancerat stadium och människors strävan att uppnå odödlighet genom att ladda upp sig själva som digitala kopior i matrisen och därigenom själva förvandlas till en sorts artificiella intelligenser, vilket för vissa framstår som en frälsning och för andra som en förbannelse. Tillvaron i cyberspace är för vissa av karaktärerna vanebildande och påminner inte så lite om det drogberoende som många av dem uppvisar.

Enligt Gibson själv skapades Neuromancer utan några som helst kunskaper om datorer eller annan digital teknologi, vilket kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på hur stilbildande hans verk i många avseenden varit. Mycket av den terminologi som lanserades i Neuromancer kom att anammas av samtida datorentusiaster. Hela romanen skrevs dock på en analog skrivmaskin och hans framtidsvision tycks främst ha haft bilden av en arkadhall och spelande ungdomar som utgångspunkt.

Kanske kan exemplet William Gibson och cyberpunk-genren bidra till förståelsen av hur science fiction många gånger kan förutse framtiden inte främst genom en genomtänkt extrapolering av nuvarande kunskap utan mer genom att på intuitiv väg måla upp ett scenario som har potential att i något avseende bli till verklighet. Det genomslag som cyberpunken har haft pekar på en växelverkan mellan att i fiktionens form förutse framtiden och att vara med om att skapa den.

Nästa inlägg i serien: Androider på gränsen till medborgarskap

Tidigare inlägg i serien:
Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?

Litteraturtips

Cave, S. (2020). AI: Artificial Immortality and Narratives of Mind Uploading. i: Cave, S., Dihal, K. & Dillon, S. (red.) AI narratives: a history of imaginative thinking about intelligent machines. First edition Oxford: Oxford University Press.

Conversations with William Gibson (2014). A. Smith, P. A. (red). University of Mississippi.

Gibson, W. Neuromancer-trilogin (2019). översättning av Hans Lindquist. Stockholm : Modernista.

McFarlane, A. (2020). AI and Cyberpunk Networks, i: Cave, S., Dihal, K. & Dillon, S. (red.) AI narratives: a history of imaginative thinking about intelligent machines. First edition Oxford: Oxford University Press.

Storming the reality studio : a casebook of cyberpunk and postmodern science fiction (1991). McCaffery, L. (red.). Durham : Duke University Press.

Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket

För övrigt…

Missa inte ”Moral och AI måste gå hand i hand”, en intervju med professor emeritus Erik Sandewall, Sveriges första professor i datalogi och en förgrundsgestalt inom AI-forskningen.

Register your research data in DiVA

**Detta blogginlägg på svenska**

Did you know that you can register your open research data in DiVA, LiU’s institutional repository? When uploading research data in a repository such as Zenodo and Figshare, you can also register metadata about your data sets in DiVA.

Registration is easy, and the Library can help you if you need advice. By registering your research data in DiVA, information about your data sets will be visible next to your publications, which will increase both the visibility and searchability of your research data.

If you have any questions about registering data sets in DiVA, you are welcome to email us at ep@ep.liu.se

By: Elisavet Koutzamani, bibliometric analyst, Linköping University Library

More about registering in DiVA

Registrera dina öppna data i DiVA

**This blog post in English**

Visste du att du kan registrera dina öppna data i DiVA? Om du som forskare väljer att lägga upp forskningsdata på ett repositorium som exempelvis Zenodo eller Figshare kan du också välja att registrera metadata om ditt dataset i publikationsplattformen DiVA.

Registreringsprocessen är smidig och du kan få god hjälp av universitetsbiblioteket. Genom att registrera dataset i DiVA blir information om dina dataset synliga på samma ställe som information om dina publikationer vilket ökar synligheten och sökbarheten.

Har du frågor? Kontakta ep@ep.liu.se

Skrivet av Elisavet Koutzamani, bibliometriker, LiUB

Mer om att registrera i DiVA

Vad är öppen vetenskap?

open padlock with LiU text

** This blogpost is also availible in English**

Öppen vetenskap är ett ord i tiden – framförallt bland policymakers. Vi ser den i de två senaste forskningspropositionerna, vi ser den i UNESCOs deklaration för öppen vetenskap. Öppen vetenskap ser vi också i vardagen, men kallar den då sällan öppen vetenskap: forskare  publicerar artiklar och böcker öppet tillgängliga och lägger upp forskningsdata så att den kan granskas och återanvändas. Redan idag är öppen vetenskap delvis något vi gör, inte bara pratar om.

Öppen vetenskap är ett paraplybegrepp som ofta innehåller komponenterna öppen tillgång till publikationer, öppna data, öppna lärresurser och medborgarforskning. Steg för steg underlättar lärosäten och andra myndigheter för att öppna komponenterna så att forskarna på dessa sätt ska kunna öppna upp sina forskningsprocesser. Men öppen vetenskap kan också ses som något större där målet är ett samhälle som präglas av att vetenskapen är öppen. Ett samhälle med öppen vetenskap skulle kunna leda till fördelar. Forskare skulle kunna dra fördelar av ökad samverkan och dra nytta av varandras arbeten  -när det  blir lättare och effektivare att stå på giganters axlar). Men poängen är också att öppna forskningsprocesser leder till att det blir lättare att hitta forskning. Men för att forskning ska vara möjlig att använda räcker det inte med att den inte ligger bakom betalväggar. Annat måste vill för att forskningen faktiskt ska vara möjlig att återanvända. Drömmen om öppen vetenskap är fin, men den ställer också krav på oss – vare sig vi är forskare eller inte. Open access week blir då också ett sätt att gå bortanför de fina orden i policydokument och vardagens öppenhet till att fundera vad som ska till för att vetenskap ska kunna leda till verklig nytta – också utanför akademin.

Skrivet av forskningsstödskoordinator Johanna Nählinder, LiUB