Vad är öppen vetenskap?

open padlock with LiU text

** This blogpost is also availible in English**

Öppen vetenskap är ett ord i tiden – framförallt bland policymakers. Vi ser den i de två senaste forskningspropositionerna, vi ser den i UNESCOs deklaration för öppen vetenskap. Öppen vetenskap ser vi också i vardagen, men kallar den då sällan öppen vetenskap: forskare  publicerar artiklar och böcker öppet tillgängliga och lägger upp forskningsdata så att den kan granskas och återanvändas. Redan idag är öppen vetenskap delvis något vi gör, inte bara pratar om.

Öppen vetenskap är ett paraplybegrepp som ofta innehåller komponenterna öppen tillgång till publikationer, öppna data, öppna lärresurser och medborgarforskning. Steg för steg underlättar lärosäten och andra myndigheter för att öppna komponenterna så att forskarna på dessa sätt ska kunna öppna upp sina forskningsprocesser. Men öppen vetenskap kan också ses som något större där målet är ett samhälle som präglas av att vetenskapen är öppen. Ett samhälle med öppen vetenskap skulle kunna leda till fördelar. Forskare skulle kunna dra fördelar av ökad samverkan och dra nytta av varandras arbeten  -när det  blir lättare och effektivare att stå på giganters axlar). Men poängen är också att öppna forskningsprocesser leder till att det blir lättare att hitta forskning. Men för att forskning ska vara möjlig att använda räcker det inte med att den inte ligger bakom betalväggar. Annat måste vill för att forskningen faktiskt ska vara möjlig att återanvända. Drömmen om öppen vetenskap är fin, men den ställer också krav på oss – vare sig vi är forskare eller inte. Open access week blir då också ett sätt att gå bortanför de fina orden i policydokument och vardagens öppenhet till att fundera vad som ska till för att vetenskap ska kunna leda till verklig nytta – också utanför akademin.

Skrivet av forskningsstödskoordinator Johanna Nählinder, LiUB

What is open science?

**Detta inlägg är även tillgängligt på svenska**

Open science is a buzzword – especially among policymakers. We read about it it in the two latest government bills on research, we read about it it in UNESCO’s declaration on open science. We also see open science in everyday life, but we usually don’t refer to it as “open science”: researchers publish articles and books open access and share research data for scrutiny and reuse. Already today, open science is (partly) something we do, not just talk about.

Open science is an umbrella term that often includes components such as open access, open data, open educational resources, and citizen science. Step by step, universities and other public authorities facilitate the opening of these components so that researchers can open up their research processes. But open science can also be seen as something larger, where the goal is a society characterized by open science. A society with open science could lead to benefits. Researchers could benefit from increased collaboration and more swiftly building upon each other’s work (as it becomes easier and more efficient to stand on the shoulders of giants).

However, even if it research is open, this does not entail that it is usable and possible to understand. Eliminiating paywalls is far from enough. Other conditions must be met for research to be actually reusable. The dream of open science is beautiful, but it also places demands on us—whether we are researchers or not. Open Access Week can be a way to go beyond the nice words in policy documents and everyday openness to reflect on what is needed for science to lead to real benefits outside academia.

Written by Johanna Nählinder, research support coordinator Linköping University Library

Use ORCID and verify it in MinIT

**Detta blogginlägg på svenska**

To disseminate research and make it accessible, identifiers such as doi-links for publications and ORCID for researchers are indispensable. By specifying doi-link and ORCID when you describe your research, it becomes easier to create a common thread that links different types of research results in your research process. You simply become clearer as a researcher. Today, more than 1,700 LiU researchers have an ORCID and more and more journals and research funding bodies use ORCID to identify you as a researcher.

Make sure to verify your ORCID so that you are more clearly linked to LiU! LiU now has better support to facilitate those who want to use ORCID. On the page My profile in the MinIT system you can verify your ORCID. If you do not already have an ORCID, you will have the opportunity to create one in the process. The university library will automatically be able to use your ORCID in DiVA so that you are more easily linked to your publications.

Go to MinIT to verify your ORCID – it only takes two minutes

My profile – MinIT (minit.liu.se)

More about open science

Open Access Week – programme, Linköping University Library 2023

Använd ORCID och verifiera det i MinIT

**This blog post in English**

För att sprida forskning och göra den tillgänglig är identifierare som doi-länkar för publikationer och ORCID för forskare oumbärliga. Genom att ange doi-länk och ORCID när du beskriver din forskning blir det lättare att skapa en röd tråd som kopplar ihop olika typer av forskningsresultat i din forskningsprocess. Du blir tydligare som forskare, helt enkelt. Idag har fler än 1 700 LiU-forskare ett ORCID och allt fler tidskrifter och forskningsfinansiärer använder ORCID för att identifiera dig som forskare.

Se till att verifiera ditt ORCID så att du kopplas tydligare till LiU! LiU har nu ett bättre stöd för att underlätta för den som vill använda ORCID. På sidan Mina uppgifter i MinIT kan du verifiera ditt ORCID. Om du inte redan har ett ORCID får du möjlighet att skapa ett i processen. Biblioteket kommer automatiskt att kunna använda ditt ORCID i DiVA så att du lättare kopplas till dina publikationer.

Gå till MinIT för att verifiera ditt ORCID – det tar bara 2 minuter

Min profil – MinIT (minit.liu.se)

Skrivet av Lena Strömbäck, Forskningskoordinator

Mer om öppen vetenskap

Open Access Week – Linköpings universitetsbibliotek, program 2023

Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction Del 1

Enligt Karl Marx upprepar sig historien alltid två gånger, först som tragedi och sedan som fars. Idag kan vi också konstatera att alla tekniska framsteg upprepar sig två gånger, först som science fiction och sedan som verklighet. Jag tänker då främst på de genombrott kring artificiell intelligens vi blivit varse under det senaste året, men också på företeelser som rymdturism och rymdstationer, som idag är en realitet, liksom planerade baser på månen och de projekt som ska ta människor till Mars som flera nationer och företag nu ligger i startgroparna med.

När det gäller just AI och de chattverktyg och robotar som fått stor uppmärksamhet under den senaste tiden så har min egen reaktion varit en känsla av kuslig igenkänning från den science fiction jag läste och såg på film i min ungdom. Nu kan emellertid minnet som bekant ibland svikta, och man kan ”minnas” saker som man i själva verket fabricerat ihop i efterhand.

Det enda sättet att reda ut om så är fallet är att gå tillbaka till källorna. Vad har egentligen sagts i science fiction om AI, och kan man säga att denna genre har förutsagt den teknik vi nu besitter? Kan science fiction hjälpa oss att ställa de mest relevanta frågorna kring artificiell intelligens och om hur vi ska förhålla oss till den teknik som nu tycks göra så snabba framsteg?

I detta första inlägg i en serie blogginlägg om AI och science fiction fokuserar vi på hur mycket kontroll det är lämpligt att överlåta på AI-system och vilka risker som finns med att göra det. Till hjälp tar vi ett av sf-genrens mest klassiska verk.

Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?

Arthur C. Clarkes roman År 2001: en rymdodyssé (2001: A Space Odyssey, 1968) är intimt sammanvävd med en ännu mer berömd filmatisering. Filmen från 1968 i regi av Stanley Kubrick byggde på en novell av Clarke och ett filmmanus de båda hade skrivit tillsammans som kom att genomgå flera bearbetningar, huvudsakligen utförda av Kubrick. Clarke utvidgade därefter sin ursprungliga novell till roman som i sin tur till del baserade sig på filmmanuset. Trots det föreligger det vissa skillnader mellan filmen och romanen.

År 2001 skildrar mänsklighetens möte med en överlägsen utomjordisk intelligens. I romanens upptakt, som utspelar sig för omkring 3 miljoner år sedan, kommer en grupp apmänniskor i kontakt med ett okänt föremål som väcker deras slumrande medvetande till liv och får dem att ta de första stegen i utvecklingen mot en teknologisk civilisation. I romanens andra sekvens hittas i början av 2000-talet ett liknande (eller möjligen samma) föremål nergrävt i en krater på månen, där människan nu etablerat kolonier. Föremålet ges beteckningen TMA-1, men kommer allmänt att gå under benämningen ”monoliten”. I den tredje sekvensen skildras en bemannad färd med rymdskeppet Discovery med destination Saturnus och dess månar (i filmversionen är man istället på väg till Jupiter).

Det är i denna romanens tredje sekvens som vi får lära känna skeppets ”elektroniska hjärna”, den hyperavancerade datorn HAL-9000, som tilltalas ”Hal” av de två besättningsmännen Dave Bowman och Frank Poole. Tre ytterligare astronauter ligger nedsövda i dvala i väntan på att väckas när destinationen nåtts.

Hal övervakar och kontrollerar skeppets alla system, och interagerar med Bowman och Poole när den har något att rapportera eller mottar instruktioner, men också för samtal av mer social natur. Datorns röst beskrivs som ”avslappad och vänlig” och som tidsfördriv spelar de två astronauterna gärna schack och andra spel med sin artificiella kollega, som är programmerad att förlora ungefär vartannat parti för att utgången inte ska vara på förhand given.

De båda rymdfararna anpassar också sin egen konversation med hänsyn till Hal genom att använda ”artiga omskrivningar” för att inte ”genera honom i onödan”. De vänder sig mot manöverbordet när de samtalar med Hal, trots att datorn egentligen saknar en särskild placering utan är allestädes närvarande ombord på skeppet.

Det är uppenbart att Hal har förmågan att lära sig nya saker. Den beskrivs som ”intelligent” och Clarke refererar i detta sammanhang till det berömda Turingtestet:

Frågan huruvida Hal verkligen kunde tänka eller inte hade lösts redan av den brittiske matematikern Alan Turing så tidigt som på 1940-talet. Turing hade påpekat att om man kunde föra ett längre samtal med en maskin […] utan att märka någon skillnad mellan maskinens svar och de svar en människa skulle ha givit, då tänkte faktiskt denna maskin, enligt alla förnuftiga definitioner av ordet tänka. (Clarke, 1970, s. 108)

Turing menade alltså att en AI helt enkelt bara behöver imitera en människa tillräckligt väl för att den skulle anses vara tänkande. På så vis undkommer man den besvärliga och ytterst sett metafysiska frågan vad det innebär att vara tänkande och självmedvetande. Istället sätts kommunikativ förmåga och människans upplevelse av tänkande i centrum. Turingtestet känns oerhört förutseende med tanke på att det skisserades redan på 1940-talet men också en smula problematiskt i ljuset av dagens alltmer sofistikerade chattbotar.

Men Hal framstår inte bara som intelligent utan har även en viss personlighet och ger uttryck för känslor. ”Ni vet ju att jag är uppfylld av största tänkbara entusiasm för detta uppdrag”, försäkrar den. När den uppfattar att Bowman är upprörd föreslår den: ”Jag märker på ditt tonfall, Dave, att du är alldeles för uppskärrad. Varför inte ta en sömntablett och vila litet i stället?”.

Samtalen mellan Hal och besättningen på Discovery framstår emellanåt som slående lik den mellan en mänsklig användare och dagens chattbotar. Lika lite som när vi konverserar med ChatGPT vet Bowman och Poole när deras AI är uppriktig eller ljuger dem rakt i ansiktet. Dess tonfall och språk är lika tvärsäkert och oföränderligt.

Det visar sig emellertid att även Hal kan begå misstag, vilket leder till ödesdigra konsekvenser för Discoverys besättning. Datorn börjar rapportera om kritiska systemfel, rapporter som de två astronauterna kan konstatera är felaktiga. Markkontrollen på jorden låter meddela att Hal verkar ha tagit miste, vilket de kunnat konstatera med hjälp av två lika avancerade datorer i kommandocentralen. De rekommenderar att Hal kopplas ur och kontrollen över skeppet överlåts på en dator på jorden.

Kritiskt i sammanhanget är förstås att Hal har kontrollen över skeppets alla system, inklusive de som håller besättningsmedlemmarna vid liv. Plötsligt bryts kontakten med rymdcentralen. Långsamt går det upp för oss att Hal inte bara börjat krångla utan även har mordiska intentioner. Den lyckas med att ta livet av Poole och de nedsövda besättningsmedlemmarna innan Bowman till slut kan koppla ur Hal.

Förklaringen på Hals beteende visar sig vara en programmeringskonflikt som orsakats av att den getts information om uppdragets sanna natur, vilken av sekretesskäl undanhållits för Bowman och Poole. Den på månen funna utomjordiska monoliten har utsänt en signal mot Saturnusmånen Japetus, där ett annat utomjordiskt objekt antas finnas. Med sin egen AI-logik har Hal konstaterat att uppdragets hemliga syfte att lokalisera och undersöka den utomjordiska artefakten under inga omständigheter får äventyras av Bowmans och Pooles föresats att stänga av den defekta skeppsdatorn. Genom att helt enkelt röja de mänskliga besättningsmedlemmarna ur vägen vill Hal försäkra sig om att uppdraget fullföljs.

I slutändan finner Bowman också en mer mänsklig förklaring till Hals beteende, och beskriver det som ett sorts psykologiskt sammanbrott orsakat av undermedvetna skuldkänslor. Kanske på grund av sina egna känslor vill han helst tro att det aldrig var datorns avsikt att döda Poole, även om dennes död uppenbarligen inte skedde av en slump.

Ett varningsord?

Romanen (liksom filmen) får oss att ställa frågan hur mycket kontroll det är lämpligt att anförtro åt olika AI-system. Likaså att spekulera om under vilka premisser en AI kan tänkas bli opålitlig och utgöra ett hot mot liv och hälsa. Hur kan vi till att börja med förse den med så otvetydiga instruktioner att den aldrig kommer att handla på ett sätt som står i strid med våra egna intentioner? Skulle en AI i verkligheten precis som Hal kunna tolka sina instruktioner så att den börjar ta människor av daga? Eller på egen hand komma fram till slutsatsen att detta är en bra idé?

Dessa frågeställningar kändes förmodligen ganska avlägsna för gemene man när boken och filmen kom till för över 50 år sedan, men knappast så idag. Inom en nära framtid kommer vi högst sannolikt att få uppleva hur artificiell intelligens anförtros alltmer ansvarsfulla sysslor, också över livskritiska system. Ännu har vi kanske fortfarande möjlighet att inte göra oss alltför beroende av olika AI-system, men en dag kommer det sannolikt att vara för sent.

År 2001 kan tolkas som en varning för användningen av AI, även om det inte är entydigt att detta var Clarkes eller Kubricks intention. Vissa kritiker har menat att Hal framstår som berättelsens mest ”mänskliga” karaktär och är en betydligt mer intressant personlighet än någon av de mänskliga huvudpersonerna. Klart är i alla fall att dataföretaget IBM uppfattade filmen som en svartmålning av datortekniken. Företaget hade ett samarbete med Kubrick under produktionen men efter filmens premiär gick man ut med en avrådan till sin personal från att se den. (Abrams, 421)

Själv kan jag efter denna läsning heller inte riktigt släppa tanken på de möjligheter till övervakning som AI ger. I År 2001 kan Hal höra alla konversationer ombord på Discovery och med sitt allestädes närvarande öga ser den allt som händer. Efter att ha läst boken eller sett filmen är det svårt att inte slå en lätt paranoid blick mot sin egen smartphone och fundera på vad som döljer sig där under skalet.

Nästa inlägg i serien: Maskindrömmar i cyberspace

Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction

Litteraturtips

Kring Arthur C. Clarkes roman och i synnerhet filmversionen av Stanley Kubrick finns en omfattande litteratur. Här följer några exempel på böcker och artiklar.

Abrams, N. (2017). What Was HAL? IBM, Jewishness and Stanley Kubrick’s 2001: A Space Odyssey (1968). Historical Journal of Film, Radio and Television, 37(3): 416-435.

Bizony, P. (2018). The ageless appeal of 2001: A Space Odyssey. Nature: International weekly journal of science.

Bristow, D. (2017). 2001, a space odyssey and Lacanian psychoanalytic theory, Palgrave Macmillan.

Clarke, A. C. (2017 [1968]) 2001 : a space odyssey. Penguin.

Clarke, A. C. (1970), År 2001: en rymdodyssé. Översatt av Roland Adlerberth. Bra böcker.

Groppo, P. (2022). The music of 2001: A Space Odyssey and the sublime object of cinema. Significação: Revista de Cultura Audiovisual 49:58, s. 1-18.

Krämer, P. (2018 [2010]). 2001 : a space odyssey. Bloomesbury.

Landon, B. (2009). Computers in Science Fiction. I Gunn, J, Barr, M. S. & Candelaria, M. (red.) Reading Science Fiction, Palgrave Macmillan, s. 85-95.

Vendy, P. (1999). HAL’s long, long run: computers and social performance in Stanley Kubrick’s 2001. ACM SIGCAS Computers and Society (29:4).

Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket

För övrigt…

Missa inte föreläsningarna i serien Research just around the corner, som pågår under hösten 2023 och där LiU-forskare presenterar sina framtidsspaningar kring AI:s betydelse för olika verksamheter och samhällsutvecklingen i stort.