**This blog post is also available in English**
Det finns en hel del forskning kring hur bibliotekarier skildras i litteratur och populärkultur och i engelskspråkiga sammanhang existerar ett särskilt begrepp för en deckarroman som utspelar sig i biblioteksmiljö – bibliomystery. År 2005 publicerade tidskriften Clues ett temanummer under rubriken ”Information literacy and the Detective Novel”, som ytterligare utforskade ämnet bibliotek och informationssökning i olika sorters deckare.
Ofta associerar man kanske motivet bibliotek i dessa sammanhang främst med berättelser av pusseldeckarkaraktär. Här tänker jag titta lite närmare på hur bibliotek och bibliotekarier skildras inom den hårdkokta skolan.
Philip Marlowe, Mike Hammer och några till
Sannolikheten att en privatdetektiv i en slumpvis utvald hårdkokt deckarroman ska uppsöka ett bibliotek är tämligen hög. Traditionen går åtminstone tillbaka till slutet av 1930-talet och den mest arketypiske hårdkokta deckarhjälten av dem alla, Raymond Chandlers Philip Marlowe. Vid närmare efterforskningar visar det sig att många av de klassiska detektiverna i Marlowes efterföljd har biblioteksbesök på sitt modus operandi. Det gäller såväl Ross Macdonalds Lew Archer, som Robert B. Parkers Spenser och Lawrence Blocks Matthew Scudder för att bara nämna några.
Kanske mest förvånande är att man även kan placera Mike Hammer, Mickey Spillanes oförsonligt hämndlystne privatdetektiv, på bibliotek. Spillane anses allmänt som den mest våldsbejakande och intellektuellt begränsade bland hårdkokta deckarförfattare och hans hjälte har tillskrivits motsvarande egenskaper. I romanen I, The Jury (1948, sv. Hämnden är min) gör Hammer tillsammans med en vän och kollega som är polis ett nattligt besök på ett folkbibliotek för att läsa igenom gamla college-årsböcker som de hoppas ska innehålla ledtrådar med vilka de ska lyckas identifiera den eftersökte mördaren. Biblioteksbesöket resulterar mycket riktigt i ett genombrott i utredningen.
Privatdetektiver besöker bibliotek
Men trots att bibliotek är ett ganska vanligt förekommande inslag i denna genre är det mer sällan detektiverna dröjer särskilt länge på de bibliotek de besöker eller ens uträttar särskilt mycket när de är där. Ofta handlar om att kolla upp någon enstaka faktauppgift genom att läsa gamla dagstidningar, mikrofilmer eller slå i telefonkataloger. Det är sällan man som läsare bjuds på några mer utbroderade och levande skildringar av biblioteken eller deras personal.
Undantag förekommer dock. Bland de mer flitiga biblioteksbesökarna i skaran av privatdetektiver återfinns Sue Graftons Kinsey Millhone, huvudperson i författarens alfabetiskt betitlade romansvit som utspelar sig under 1980-talet. Millhone besöker flera gånger sitt stambibliotek Santa Teresa Public Library, bland annat i G is for Gumshoe (1990; ”G” som i grav, 1996). Ett kännetecken för Millhone är också att hon uttrycker tillfredsställelse över själva informationssökningsarbetet. (“E” is for Evidence, 1988, ”E” som i eld, 1994).
En annan författare som återkommande skildrar bibliotek är Sara Paretsky, som i synnerhet i romanen Blacklist (2003, Svartlistad) låter sin detektiv V. I. Warshawski ägna avsevärd tid åt efterforskningar på bibliotek. Att bibliotek är trivsamma miljöer dit människor med olika bakgrund och behov söker sig och kan mötas, är enligt Warshawski ”några av många förklaringar till varför Internet aldrig kan ersätta bibliotek”.
Det är svårt att föreställa sig Mike Hammer uttrycka sig på liknande sätt. Snarare präglas hans känslor för biblioteket under besöket i I, The Jury av olustkänslor: ”the place was worse than a morgue”.
Bilden av bibliotek förändras
Utan att ha några vetenskapliga belägg tycker jag mig ana en trend när det gäller hårdkokta detektivers inställning till bibliotek. I verk från 1930- och 40-talen präglades detektivernas inställning till bibliotek av distans. Trots att de återkommande behövde bibliotek för att inhämta information, utmålades detektiver som Marlowe och Hammer som atypiska biblioteksbesökare och distansen eller motsatsförhållandet till bibliotekspersonalen betonades. På något vis var det inte riktigt i linje med dåtidens hårdkokta image att identifieras som flitig biblioteksbesökare.
Ett belysande exempel på det är filmversionen av Chandlers The Big Sleep (1946, Utpressning), där man ser Marlowe (spelad av Humphrey Bogart) sitta på Hollywood Public Library och göra efterforskningar i en bok med titeln Famous First Editions. När han lämnar tillbaka boken anmärker kvinnan i lånedisken: ”You know, you don’t look like a man who’d be interested in first editions”, varvid detektiven replikerar: ”I collect blondes in bottles too”.
Detta motsatsförhållande förändras successivt och bilden kan närmast betraktas som neutral i exempelvis Parkers Spenserromaner från 1970-talet och framåt, där detektiven är lika fysiskt stentuff som beläst. Längre fram blir bilden av bibliotek än mer positiv och nutida detektiver kan uttala sig till förmån för biblioteken och deras samhälleliga betydelse, vilket alltså allra tydligast framträder hos Paretsky i form av V. I. Warshawski.
Utan att gå in på några djuplodande analyser av denna utveckling, så går det att spekulera i att detta dels har med genrens utveckling att göra (inklusive de författare som är verksamma inom den, liksom vilka som läser den och därmed vilka förväntningar som ställs på den), och dels med hur den hårdkokta detektiven har utvecklats som gestalt över tid.
Bilden av bibliotekarier
I det här sammanhanget bör man också ägna några ord om de bibliotekarier som framträder i dessa verk. Forskningen har konstaterat att bibliotekariebilden i många sammanhang, inte minst i populärkulturen, är påfallande förändringsobenägen och stereotyp. The Oxford Companion to Crime and Mystery Writing (New York, 1999) identifierar några vanliga stereotyper med koppling till bibliotek förekommande i kriminallitteratur. Under uppslagsordet ”library milieu” hittar man följande exempel:
● the psychotic library patron
● cranky old maids
● the unsuitably sexy librarian
● helpmates
● the almost magically skilled reference librarian
En studium av några hårdkokta deckare bekräftar i stora drag denna bild. Bibliotekarien kan förvisso vara både kvinna och man, men stereotyperna känns igen, alltifrån den nervöse, äldre bibliotekarien i I, The Jury, till den närmast övermänskligt skickliga referensbibliotekarien Theresa McGovern i Spade & Archer (2009) av Joe Gores. Attraktiva, yngre kvinnliga bibliotekarier, som ibland också ikläder sig rollen som detektivens medhjälpare, förekommer i filmer som Wim Wenders Hammett (1982) och TV-serier som Magnum p.i. (avsnittet ”Woman on the Beach”)
Pastischer och parodier
Man kan nog ändå konstatera att bibliotek gör en skillnad för många fiktiva privatdetektiver. Det bästa kvittot på det är att biblioteksbesök är ett stående inslag i olika pastischer och parodier på hårdkokta deckare.
För att nämna några exempel: I hyllningsantologin Raymond Chandler’s Philip Marlowe (1989) innehåller två av novellerna inslag där Marlowe besöker bibliotek (författade av Dick Lochte respektive Jeremiah Healy). Joe Gores Spade & Archer (2009), en ”prequal” till Dashiell Hammetts klassiska roman The Maltese Falcon (Riddarfalken från Malta), har redan onämnts. I The Dewey Decimal System (2011) av Nathan Larson, som är en sorts blandning av deckarpastish och dystopi, bär den hårdkokte hjälten namnet Dewey Decimal och ägnar sin fritid åt att sortera böcker på det bibliotek han gjort till sitt hem. Slutligen kan nämnas den eminenta filmparodin Dead Men Don’t Wear Plaid (1982, Döda män klär inte i rutigt), där detektiven, spelad av Steve Martin, har försänkningar på bibliotek och är väl verserad i ”standard library talk”.
Litteratur i urval
The Big Sleep / Raymond Chandler
Långt farväl / Raymond Chandler; översättning Mårten Edlund
Dewey Decimal / Nathan Larson; översättning Andreas Öberg
Svartlistad / Sara Paretsky; översättning Ulf Gyllenhak
The Oxford Companion to Crime and Mystery Writing
Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie Vallabiblioteket
