Det är en mulen och grå dag i december när jag ringer upp vår överbibliotekarie David Lawrence på Zoom. Vi ska prata lite om året som gått och hur han ser på forskningsbibliotekens roll i framtiden.
Den första frågan får David att dra på munnen:
Vad är roligast med jobbet som överbibliotekarie?
–Jag har nu jobbat som ÖB i fyra år och det är mycket som har varit roligt. Men, jag måste säga att det bästa är att se medarbetarnas egna initiativ. Hur de tar sig an problem, testar nya lösningar och lyckas genomföra olika projekt. Jag är mycket imponerad av våra medarbetare och jag försöker att inte lägga mig i för mycket i varje detalj, för jag ställer mest till det, haha.
Vad är den största utmaningen med jobbet?
–Hm, det är nog främst att inte gå in och detaljstyra för mycket. Jag är intresserad av allt och vill gärna vara en del av verksamheten. Det kan vara svårt att inte hoppa in och börja dra i trådarna. Jag kan sakna att ha mer ”riktiga arbetsuppgifter”, som att hjälpa slutanvändarna. Men jag märker ju att det blir lite annan stämning då jag sitter med på möten.
Hur ser du på bibliotekets roll? Vad är kärnan?
–Kärnan är information, absolut! Men det betyder inte längre att vi bara köper in och ställer upp böcker på hyllor. Vi ordnar information och vet var den går att komma åt. Bibliotekets roll är att matcha användarnas behov just nu med den information som finns att tillgå. Det är inte så att uppgiften att bevara fysiska samlingar försvinner, men det är inte lika viktigt som för 100 år sedan. Det ser jag som en övergång som har pågått under lång tid och som är något vi behöver förmedla utåt.
Förstår jag dig rätt att biblioteket handlar mer om att vara bryggan mellan användarna och information än om förvaring?
–Nja, de fysiska böckerna kommer att finnas kvar. Men det blir mycket annat som växer fram och blir viktigt, till exempel vår kunskap kring källor, publicering och upphovsrätt med mera. Vi hjälper till att göra forskningen på Linköpings universitet tillgänglig för alla. Det blir mindre så att vi köper in prenumerationer och mer att vi hjälper till med publiceringar. Begreppet information får en bredare innebörd. Som användare bryr man sig inte om vem som köpt in informationen eller varifrån den kommer, det viktiga är att den finns tillgänglig och att de hittar den när de behöver den.
Vår roll blir delvis att känna till tekniken och verktygen för att få fram den information som efterfrågas. I framtiden ser jag att användarna måste bli bättre på att beskriva de informationsproblem de har och vi som bibliotekarier måste ha verktygen för att använda den beskrivningen på ett bra sätt.
Finns det någon risk med att det ändå är de stora förlagen som sköter tillgängligheten och ordandet av det som publiceras open access (OA)?
–Att vi går åt det hållet är kanske inte den absolut bästa lösningen, men det är den lösning som vi nu har. Plan S (ett gemensamt initiativ från en grupp europeiska forskningsfinansiärer om att främja open access-publicering) orsakade viss panik i forskarvärlden och det blev mycket diskussioner. Men sen kom någon på idén med att skapa det som vi i dag kallar transformativa avtal där vi började betala för att få publicera OA. Vi går mot ett läge där vi betalar forskarnas publiceringar och i mindre utsträckning för prenumerationer. Från forskningens sida är problemet med att publicera OA därmed löst men från vårt håll så ser vi att detta kommer att innebära stora kostnader och vi är fortfarande beroende av stora vinstdrivna organisationer. Man har valt den här vägen nu och jag tror det är svårt att ändra på det. Men när det gäller att lita alltför mycket på förlagen…..hm.
Vi har redan varit inne på frågor om open access-publicering. Hur tänker du kring framtiden för OA?
–Egentligen återstår mest detaljer att lösa där. Istället har öppen forskningsdata växt fram som en stor och komplex fråga. Där återstår mycket arbete som kommer att kräva samarbete med andra grupper inom universitet. Vi har just kommit i gång och är fortfarande kvar i problematiken kring lagring av forskningsdata.
Världen just nu är sig inte lik. Hur upplever du att biblioteket har påverkats av Coronakrisen?
–Vi har ju begränsat våra öppettider, även om vi i dagsläget har rätt mycket öppet ändå. Nästan alla tjänster erbjuds fortfarande men digitalt istället för fysiskt. Jag blev väldigt imponerad av hur vi lyckades gå över till digitalt bara över en natt.
Det som jag uppfattar som mest negativt med situationen är att det sociala får lida när alla jobbar hemifrån. Informell information är jätteviktigt på en arbetsplats och det är en utmaning under den rådande situationen. Att alla sitter hemma 80% av tiden tror inte jag är framtiden för oss.
Linköpings UB finns på samtliga LiU:s campus. Vilka är utmaningarna med att vara chef över en verksamhet som är utspridd på flera platser?
–Jag tycker det är superviktigt att vi finns på varje campus och över lag tycker jag det funkar okej. Utmaningen är att alltid se oss som ett bibliotek även om vi är utspridda på fyra campus. Det är lätt att det skapas en känsla av utanförskap och det är något vi måste arbeta med. Min tanke om LiUB som organisation är att mycket ansvar läggs ute i organisationen, att grupper utvecklas utan centralstyrning. Samtidigt finns det en baksida med det. Det är viktigt för oss att vi jobbar med vår kommunikation och att information når ut till alla. Och Coronasituationen gör informationsflödet ännu svårare.
Vallabiblioteket har nu funnits i Studenthuset i lite mer än ett år. Hur tycker du att utfallet har blivit jämfört med de förväntningar och planer som fanns under planeringsprocessen?
–Från början fanns det många farhågor inför flytten. Om man jämför med de scenarierna så har det gått väldigt bra. Studenthuset är en jättebra plats för studenter och det märks verkligen att de älskar huset. Redan dag ett var det många studenter här. Det är en del smågrejer som skulle behöva fixas till men överlag har det blivit väldigt bra.
För oss anställda på biblioteket har nog flytten inneburit en större omställningsprocess och som vi fortfarande är mitt i. Det var imponerade att se hur vi fick igång biblioteket i Studenthuset från dag ett. Även om det var en massa detaljer som behövde fixas så fungerade verksamheten. Det stadiet tycker jag vi har passerat nu, men vi är fortfarande i ett läge där vi måste fundera över vilken typ av bibliotek vi är. Det gäller för övrigt biblioteken på alla våra campus. Vi har böcker och information men vi är ju så mycket mer.
Vilka kommer att bli de största frågorna för de svenska forskningsbiblioteken framöver?
Relevans! – Biblioteken måste följa med och delta i strategiska satsningar. Vi kan inte vänta på att någon annan ska lyfta bibliotekens roll, det är vår roll att visa vilka vi är.
Självbild – Vad gör vi och vad vill vi. Det behöver vi formulera tydliga svar på. Vi måste veta vad vi är och kunna förklara det på ett bra sätt. Vi klagar på att många runt omkring oss bara tänker på böcker när de hör ordet bibliotek. Men det är vår uppgift att kunna gå ut och förklara hur det ligger till. Det är viktigt att vi synliggör hela biblioteket, båda i våra fysiska lokaler och utanför biblioteket.
I år är förutsättningarna inför jul och nyår andra än vanligt och många kanske får ändra sina planer. Hur ser din ideala julledighet ut oberoende av förutsättningar?
–För mig är önskan främst att få vara hemma och koppla av tillsammans med familjen. Vi är mycket ute i skogen. Önskemålet skulle väl främst vara mycket snö. Vi brukar inte resa så mycket kring jul så Coronasituationen påverkar inte oss så mycket.
Vi avslutar vårt samtal med David Lawrence och önskar alla en God Jul och God fortsättning. Säkerligen har vi ett nytt spännande biblioteksår att se fram emot 2021.
intervjuare: Ellinor Krutholm
