Om en AI eller robot inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk utan beter sig på ett sätt som tycks stå i strid med hur den har programmerats, vad gör man då?
Enligt den amerikanske science fiction-författaren Isaac Asimov (1920–1992) är svaret självskrivet: kallar in robotpsykologen Susan Calvin. I en rad berättelser från 1940-talet och framåt skildrade Asimov olika fall där robotars agerande tycks stå i strid med de tre lagar deras ”positroniska” hjärnor inympats med och som ingen robot ska kunna bryta mot. Lagarna har i Asimovs sf-berättelser tillkommit som ett svar på människors rädsla för… ja, vad är det egentligen som skrämmer oss med robotar?
Rädslan för robotar
En rad prominenta debattörer, däribland fysikern och AI-forskaren Max Tegmark, har varnat för att AI inom en snar framtid skulle kunna utgöra ett hot mot mänskligheten. Isaac Asimov skulle förmodligen ha betraktat sådana ståndpunkter som ett uttryck för det han kallade Frankensteinkomplexet, en irrationell rädsla för att människoskapade maskiner ska förgöra sina skapare.
Frankensteinkomplexet menade Asimov skulle visa sig så starkt att det kommer att leda till krav på olika åtgärder för att reglera användningen av AI och robotar. Han postulerade därför att alla robotar skulle förses med tre lagar som skulle säkerställa att de aldrig skulle kunna orsaka en människa skada. De tre lagarna formulerades enligt följande:
- En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
- En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
- En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
(Isaac Asimov, Jag Robot, s. 5, översättning av Fredrik Liungman)
Även om dessa lagar vid ett första påseende kan se ut som ett idiotsäkert system så går det med lite fantasi föreställa sig en rad situationer där vi hamnar i en gråzon. Och det är just det som ständigt inträffar i Asimovs robotberättelser. De tre lagarna utgör ramverket för dessa berättelser och ger dem deras karaktär av pusseldeckare i science fiction-form. De kortare berättelserna samlades i novellsamlingarna I, Robot (1950, Jag robot) och The Rest of the Robots (1964, De andra robotarna).
Novellerna följer ofta mönstret att en robot i inledningen uppvisar ett märkligt eller oförutsett beteende som tycks stå i strid mot någon av de tre lagarna. Försök att gå till botten med varför roboten beter sig som den gör leder till att Susan Calvin, robotpsykolog anställd av US Robots and Mechanical Men, Inc., kopplas in. Hennes undersökning landar i en förklaring att robotens beteende i själva verket orsakats av en mycket specifik situation som gjort att två av lagarna hamnat i konflikt med varandra.
I exempelvis ”Liar!” (Lögnare!) försöker man komma underfund med varför den tankeläsande roboten Herbie kommer med uppenbart felaktiga och vilseledande utsagor. Förklaringen visar sig vara att den bara säger vad alla vill höra. Eftersom den känner människors innersta önskningar och begär kan den inte ta illusionerna ifrån dem och därmed bryta mot den första lagen som säger att en robot aldrig får orsaka en människa skada. Felet ligger således hos människorna snarare än hos roboten.
Fobier
Trots att Asimov anses som en av de främsta representanterna för högmodernistisk teknikfokuserad science fiction är det inte så mycket tekniken i sig han intresserar sig för, utan snarare människors inställning till tekniken och hur våra samhällen formas av den. Han tycks också ha haft en särskild fascination för psykologi och hur människor kollektivt utvecklar olika sociala egenheter, vilket inte minst kommer till uttryck i romanerna The Caves of Steel (1954, Stålgrottorna), The Naked Sun (1957, Den nakna solen) och The Robots of Dawn (1983, Död robot).
I dessa romaner, som samtliga har polisen Elijah Baley som huvudperson, har jordens befolkning bosatt sig i tätbefolkade, kupoltäckta megastäder. Dessa levnadsomständigheter har gjort att innevånarna utvecklat en fobi för att överhuvudtaget vistas utomhus. Baleys obehag, ibland stegrat till panik, när han måste sätta sin fot utanför kupolerna är således helt och hållet socialt betingad.
I kontrast till jordmänniskorna uppvisar de kolonisatörer som bosatt sig på andra planeter helt andra sociala mönster, till exempel befolkningen på Solaria, till vilken Baley skickas på uppdrag i The Naked Sun för att utreda ett mord på en planet där aldrig någon tidigare mördats. Den lilla befolkningen på Solaria lever hela sina liv omgivna av robotar och umgås med varandra nästan uteslutande virtuellt. De finner därför stor avsmak att behöva fysiskt befinna sig i andras närvaro, inte minst när de måste umgås med en jordbo som Baley. Romanen skildrar Baleys utredning av fallet där det bara finns en enda misstänkt (den mördades hustru) men som ändå inte tycks ha haft möjlighet att begå mordet.
Befolkningen på Aurora, den ledande av de koloniserade planeterna, uppvisar en stark bacillskräck och Baley måste genomgå en lång renings- och desinficeringsprocess innan han tillåts komma i närkontakt med aurorianerna, som trots det använder näsfilter och handskar för att skydda sig från de smittoämnen och odörer detektiven kan tänkas föra med sig.
Asimov drog själv paralleller mellan de fobier som kommer till uttryck i dessa romaner och sina egna. I sin postumt utgivna memoarbok I. Asimov (1994) berättar han bland annat om sin höjd- och flygskräck, sin allmänna motvilja mot att resa och sin förkärlek för instängda utrymmen. Hans favoritsysselsättning tycks ha varit att sitta och skriva i ett avskärmat rum utan utsikt mot omvärlden.
I Asimovs science fiction närmar sig människors inställning till robotar i vissa fall en fobi, men i andra avseenden har denna inställning helt konkreta bakomliggande orsaker. Deras förespråkare menar att robotarna kan förbättra livet för människor genom att överta rutinartade, ansträngande och farliga sysslor. Andra menar att deras uppehälle är hotat av att robotar tar över deras jobb. Fastän Asimovs robotberättelser huvudsakligen skrevs under 1940- och 50-talen så är denna diskussion idag mer aktuell än någonsin. Verksamma inom alltfler professioner fruktar nu att de inom en nära framtid kommer att ersättas av AI och för vissa är detta redan ett faktum.
Vad är det då, förutom sysslolöshet, vi riskerar genom att låta robotar överta våra arbetsuppgifter? Ett argument som framförs av en hätsk robotmotståndare i en av Asimovs noveller är att något väsentligt går förlorat om människor skulle skiljas från manuellt arbete. (”Galley Slave”, i The Rest of the Robots). Asimov verkar över lag ha haft liten förståelse för dylika argument och menade att om en robot eller AI gjorde jobbet bättre än en människa, så skulle man låta den göra det. I novellen ”Evidence” (Beviset) måste en politiker som misstänks för att vara robot komma med motbevis och dementier inför en misstroende opinion. Författaren däremot tycks inte ha varit främmande för tanken att en robot skulle ha bättre förutsättningar som beslutsfattare än en människa.
Människors motvilja mot robotar kommer också till uttryck i The Caves of Steel, där grupper har gjort det till sin ideologi att avvisa ny teknik. Dessa extremister motsätter sig det genomorganiserade livet i de kupoltäckta städerna och vill återvända till en mer traditionell livsstil. Robotarna är för dem den yttersta symbolen för den teknologiska civilisationen (och de avskydda kolonialborna) och därför deras hatobjekt. Deras motstånd tar sig bland annat uttryck i upplopp med udden riktade mot robotar, men deras känslor för robotar delas i stor utsträckning av gemene man. Även Baley själv behandlar kontorsroboten i polishögkvarteret nedlåtande och han är till en början djupt skeptisk till den robotpartner som har tilldelats honom för att lösa ett mord på en prominent forskare från en av kolonierna. Baley uttrycker även initialt en olust inför robotens människoliknande gestalt, då hans partner R. Daneel Olivaw till sitt yttre inte går att skilja från en människa.
Inom robotiken brukar man referera till ”the uncanny valley”, en upplevd olust inför robotar som står i proportion till hur människolika de är. Begreppet myntades på 1970-talet av den japanske robotforskaren Masahiro Mori, som menade att robotar som liknade människor hade en tendens att ge upphov till olust hos testpersoner. Robotar som var mindre människolika, liksom de som överhuvudtaget inte gick att skilja från riktiga människor, skulle enligt honom inte ge upphov till motsvarande grad av olustkänslor.
Baleys robotpartner är visserligen närmast identisk med en människa, även om Baley noterar dennes fläckfria yttre och reagerar på den lucka Daneel använder för att göra sig av med mat vid de tillfällen då han av sociala skäl behövt inmundiga föda som han ändå inte kan tillgodogöra sig.
I Asimovs berättelser tycks rädslan för robotar främst vara riktad mot deras fysiska manifestationer snarare än för deras mentala kapacitet. I novellen ”The Evitable Conflict” (Den undvikliga konflikten) har AI tagit hand om all planering och styrning av det ekonomiska systemet utan att någon rest några invändningar. I verkligheten råder snarare ett omvänt förhållande, där människor tycks känna större oro över ansiktslösa artificiella intelligenser utan kroppslig form än människoliknande robotar.
Kanske är det i kontrasten mellan deras likhet och olikhet med oss människor som fascinationen över Asimovs robotar ligger. För även om de i vissa avseenden har skapats för att efterlikna människor är de i sin konstitution fundamentalt annorlunda. De såras inte trots alla glåpord de får utstå. Deras uppgift är, till skillnad för när det gäller oss människor, alltid entydig och klar. De anfäktas aldrig av några tvivel, de har aldrig en dålig dag och sätter aldrig sig själva i första rummet. Kanske är det denna fullkomlighet hos robotarna som både fascinerar och skrämmer.
Asimov framställer människornas rädsla som ofrånkomlig men samtidigt överdriven. Man anar att han delade Susan Calvins inställning. I hennes ögon framstår robotarna närmast som oskuldsfulla barn och hon uttrycker vid flera tillfällen större förståelse för dem än för sina medmänniskor.
Mänsklighetens beskyddare eller förgörare?
Över hela sviten berättelser om robotar finns det nästan ingen aspekt av interaktionen mellan människa och robot som Asimov inte utforskar: robotar förekommer som människors tjänare, kollegor, familjemedlemmar, vänner, beskyddare och sexpartners. En typkaraktär förekommande i annan science fiction som dock lyser med sin frånvaro är mördarroboten.
För den som ännu inte läst Asimovs hela svit av robotberättelser ska jag inte berätta utgången, men kan avslöja att robotarna successivt utvecklar sin egen förståelse av de tre lagarna och formulerar en lag som är överordnad även den obrytbara första lagen. De fullföljer den uppgift de skapats för, även om de inte alltid gör det på ett sätt som deras skapare tänkt sig.
Är scenariot med robotar i rollen som mänsklighetens beskyddare realistiskt eller bara en from förhoppning? Om man ska tro rapporteringen om artificiell intelligens känns det betydligt mer sannolikt att allt annat än altruistiska syften kommer att driva denna utveckling framöver. Redan nu varnar forskare för en kapprustning med AI som kommer att likna den med kärnvapen under kalla kriget. Vissa experter menar att denna kapprustning redan är omöjlig att stoppa och att den krigsmakt som inte rustar sig med AI kommer att vara chanslös mot framtidens AI-baserade vapensystem.
Avseende en detalj är jag dock övertygad om att Asimov kom med en korrekt förutsägelse, nämligen när det gäller Susan Calvins yrke. Professionen robotpsykolog eller AI-psykolog har säkerligen framtiden för sig. Varför inte rent av som en tvärvetenskaplig utbildning vid LiU?
Nästa och avslutande inlägg i serien: AI och mänsklighetens framtid
Tidigare inlägg:
Del 3: Androider på gränsen till medborgarskap
Del 2: Maskindrömmar i cyberspace
Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?
Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction
Litteraturtips
Alpman, M. (2024) AI med rätt att döda, Forskning & framsteg 2024:2, s. 28-33.
Asimov, I. (2018 [1954]). The caves of steel. Harpercollins Publishers.
Asimov, I. (2004 [1954]). Jag, robot: novellsamling. Översättning av Fredrik Liungman. Natur och Kultur.
Asimov, I. (2018 [1957]). The naked sun. HarperVoyager, 2018
Asimov, I. (2018 [1986]). The robots of dawn. Harper Voyager. På svenska: Död robot.
Godhe, M. (2020). ”Att lära sig leva med robotar: Om normaliseringen av robotar och AI i 2000-talets medier”, i Bodén & Godhe (red.), AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv. Nordic Academic Press.
Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie Vallabiblioteket
För övrigt…
För Max Tegmarks tankar om AI rekommenderas Lex Fridmans intervju med titeln “The Case for Halting AI Development”, som hittas på YouTube.
I föreläsningen ”Människor och maskiner” i serien Strimman berättar Michael Godhe, docent i kultur och mediegestaltning vid LiU, om hur robotar, androider, datorer och AI har representerats inom science fiction. En inspelning av föreläsningen hittas via LiU:s kanal på YouTube.
