I’ve seen things you people wouldn’t believe… Attack ships on fire off the shoulder of Orion… I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain… Time to die. (Wikipedia, ”Tears in rain monologue” [2023-09-21])
Roy Batys monolog i filmen Blade Runner har blivit klassisk. Efter att ha räddat livet på replikantjägaren Rick Deckard uttalar replikanten Baty med sina sista andetag orden som närmast höjer honom till en gestalt av Hamlets dimensioner. Genom att skona sin ärkefiende och i sina sista ögonblick grubbla över livets förgänglighet och sitt nära förestående slut aktualiserar han frågan: vad är kriteriet för att anses vara människa?
Möjligheten att skapa människor på artificiell väg har länge varit ett framträdande tema inom science fiction. I Blade Runner går Roy Baty och hans gelikar under benämningen replikanter, men inom science fiction över lag har de oftast betecknats som androider. Mary Shelleys roman Frankenstein från 1818 anses som den första berättelsen av den här typen, där varelsen i fråga kallas för monster men i grund och botten är en artificiellt skapad människa på samma sätt som i många senare sf-berättelser.
Androider används inom fiktionens ram för att utforska gränserna för det mänskliga och det artificiella, och relationen mellan människan och hennes skapelser. Här finns en klar relevans för de frågor vi själva måste ställa oss i en verklighet där artificiell intelligens kommer att spela en allt större roll i våra liv.
Androider på gränsen till medborgarskap
Clifford D. Simaks framtidsvärld i romanen Tid och evighet (Time and Again, 1951) befolkas vid sidan av människor av både robotar och androider. De senare går inte att skilja från riktiga människor annat än genom ett tillverkningsnummer stämplat i pannan. I romanen beskrivs de på följande vis:
En människa tillverkad i laboratoriet med hjälp av människans djupa kunskaper om kemi, om atomstrukturer och molekyler och om den märkliga reaktion, som kallas liv.
Mänsklig i alla avseenden utom ett – förmågan att biologiskt fortplanta sig. (Simak, 112)
Robotarna och androiderna har skapats för att hjälpa människan kolonisera och styra över galaxen. Som en kuriositet kan man även notera att denna värld också innehåller teknik som fotostatkopior, tågvisslor och skrivmaskiner. Åtskilliga av karaktärerna blossar på cigaretter, pipor och cigarrer. Simak är förvisso långt ifrån ensam bland samtida science fiction-författare att inkorporera inslag som doftar 1950-tal snarare än den avlägsna framtiden.
Androiderna fungerar i många olika roller: såsom advokater, portierer, vaktmästare och tjänare. De betraktas som någons egendom och en android jämför sitt eget slag med boskap. Flera sf-experter har noterat att berättelser om robotar och androider lika ofta anknyter till människans förflutna som till framtiden och i synnerhet till diskussioner om slaveri och emancipation. Detta tema är också tydligt i Tid och evighet, där androiderna inte är nöjda med sin ställning som tjänare utan vill bli erkända som människornas jämlikar. Det finns ett androidjämlikhetsförbund som kämpar för deras rättigheter. ”Vi vill inte ha välgörenhet och medlidande”, säger androiden Herkimer, utan erkännande för ”våra förtjänsters skull”.
I Tid och evighet framstår det inte som orimligt att androidernas medborgarrättskamp skulle kunna bli framgångsrik. En rättslig kamp av lite annan art skildras i ”The Measure of a Man”, ett avsnitt i TV-serien Star Trek: The Next Generation (1987–1994). En forskare vill där använda androiden Data som försöksobjekt för att kunna skapa nya androider, vilket Data själv motsätter sig eftersom försöken kan innebära en risk för hans liv. Det hela resulterar i en rättegång för att avgöra androidens juridiska ställning, som också kommer att bli prejudicerande för framtida androiders rättigheter. Har Data rätt att bestämma över sitt eget liv eller är han att betrakta som ett stycke teknisk utrustning och därmed som en ägodel?
Rättens beslut utfaller till Datas fördel, för även om det inte går att bevisa att han äger ett självmedvetande, går det heller inte att utesluta det. Möjligheten att människa och android skulle kunna samexistera som jämbördiga parter tycks i Star Trek:s optimistiska bild av framtiden fullt uppnåelig.
Vem är (inte) människa?
I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) ser androidernas utsikter betydligt mörkare ut. Den ovan omnämnda filmen Blade Runner är en filmatisering av Dicks roman från 1982 i regi av Ridley Scott (boken har också återpublicerats med filmens titel både på svenska och på engelska).
Berättelsen utspelar sig i romanversionen år 1992. Mänskligheten har genomlevt ett tredje världskrig och jordens atmosfär har förgiftats av radioaktivt nedfall. De som haft möjlighet har lämnat planeten för kolonier på Mars och andra himlakroppar där androider används som arbetskraft. På jorden är dock androiderna bannlysta och de som rymt från kolonierna jagas och avlivas (”dras in”) av prisjägare anställda av polisen. Till denna yrkeskår hör huvudpersonen Rick Deckard.
Det radioaktiva nedfallet har haft stor påverkan på liv och miljö, även om det ännu inte gjort planeten helt obeboelig. De som drabbats av mutationer har förverkat sina chanser till ett bättre liv bortom jorden och är förbjudna att emigrera. En indirekt mental effekt är att alla djur omges med en särskild omsorg. Eftersom nästa alla djur dött ut är ett husdjur den mest värderade statusprylen. Vad ingen vill låtsas om är att så gott som alla djur bara är konstgjorda kopior.
Huvudpersonens drivkraft för att kunna uthärda sitt yrke som prisjägare är att kunna ha råd att skaffa sig ett mer prestigefyllt husdjur än det artificiella får han och hustrun har uppe på taket på sitt bostadshus. När han erhåller belöningen för de androider han dödat använder Deckard genast pengarna till att köpa sig en levande get.
Medan djuren (och deras artificiella substitut) omhuldas anses de artificiella människorna överhuvudtaget inte ha rätten att existera, förutom som slavar på avlägsna planeter. Vad är det då som skiljer dessa från människorna? Till skillnad från i Simaks Tid och evighet har androiderna här inget yttre kännemärke som skiljer dem från människor. Den avgörande skillnaden i Dicks universum är empatin, vilket de konstgjorda saknar. Denna brist kan bara avslöjas med det så kallade Voigt-Kampff-testet med frågeformulär och tillhörande utrustning, som Deckard alltid bär med sig för att kunna avslöja misstänkta androider.
I Blade Runner kan androiderna särskiljas från människor endast med hjälp av ett komplicerat test och avancerad utrustning, men kanske lever vi redan nu i en verklighet där det blir allt svårare att skilja på människa och AI. Frågan vem som är vad tycks bli alltmer aktuell på internet, där AI-system snarare än mänskliga individer kan stå bakom konton på sociala medier, där influensers kan vara virtuella och där vi i många sammanhang måste bevisa vår mänsklighet. Data- och systemvetaren Karin Hansson diskuterar i sitt bidrag i boken AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv (2020) bland annat spamfilter av typen captcha (som står för ”Completely automated public turing test to tell computers and humans apart”). Syftet med sådana filter är att skilja mänskliga användare från robotar genom att användaren ska identifiera bilder av en viss typ eller föreställande ett visst motiv, men tycks vara alltmer verkningslösa i takt med att AI-systemen blir mer avancerade. Vem vet, i framtiden kanske vi kommer att avkrävas ett Voigt-Kampff-test för att komma åt våra konton på sociala medier.
Förutom sin bristande empati har androiderna i Blade Runner också ett annat kännemärke: en inbyggd begränsad livslängd på fyra år, vilket ytterligare förstärker det vanitasmotiv som är så framträdande i den i inledningen citerade monologen. På så sätt kan man säga att de varken har en framtid eller ett förflutet.
Gränserna mellan människa och android framstår ändå emellanåt som diffus. Empati förefaller vara en bristvara även bland människor och varje individ tycks inte ens själv kunna vara säker på sin egen sanna natur. Vissa androider tror sig vara människor eftersom de fått ”falska” minnen inplanterade och vissa människor hyser en sorts neurotisk farhåga för att de i själva verket är androider. Denna typ av psykologiska avgrunder är typiska för Philip K. Dick. Ambivalens kan sägas vara ett av romanens dominerande känslolägen, inte minst när det gäller huvudpersonen själv. Hans hustru kallar honom för mördare medan han själv säger att ”jag har aldrig mördat en människa i hela mitt liv”. Hans jobb att ”dra in” androider kan han rationalisera med att det är ofrånkomligt och nödvändigt och bara handlar om att ta en maskin ur bruk, men han är samtidigt angelägen att bevisa sin egen mänsklighet genom att ge uttryck för empati med de androider han dödar. Han inleder ett förhållande med androiden Rachael, som lovar att hjälpa honom spåra upp och döda andra androider, men Deckard tycks vackla mellan om han ska döda även Rachael eller inte.
Den brittiske poddaren och sf-experten Damian Walter kallar filmen Blade Runner för ett empatitest, men menar att den inte är ett test för att bestämma vem som är android utan för att testa oss som publik. Hur kommer det sig, frågar Walter, att vi så lätt identifierar oss med prisjägaren i Harrison Fords gestalt men har så lite empati med hans offer?
Kanske avskärmar vi oss från dödandet av androiderna precis som Deckard själv med motiveringen att de bara är konstgjorda och serietillverkade. Men för att det ska fungera måste vi kunna särskilja oss från dem, och en lärdom av Dicks roman är hur sådana psykologiska processer går till. Människornas omsorger om sina husdjur i romanen kan tolkas som ett sätt att uttrycka sin särart i förhållande till androiderna, som saknar den empati som krävs för att bry sig om en annan varelse. Måhända står vi inom en nära framtid inför liknande problem. Redan idag har vi AI-system som skriver texter, skapar konst och komponerar musik, företeelser som hittills varit förbehållet människan. Hur kommer våra egna uttryckssätt och konstformer att påverkas av detta? Kommer exempelvis konst av människohand fjärma sig från AI-skapad konst precis som måleriet avlägsnade sig från fotorealismen när fotografiet uppfanns på 1800-talet?
Utvecklandet av alltmer avancerad AI kommer att aktualisera frågan vad det innebär att vara människa – och att inte vara det. Denna fråga sysselsatte uppenbart Philip K. Dick, och har fortsatt att sysselsätta hans läsare.
Nästa inlägg i serien: Rädslan för robotar
Tidigare inlägg:
Del 2: Maskindrömmar i cyberspace
Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?
Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction
Litteraturtips
Brooker, W. (red.). (2005). The Blade runner experience : the legacy of a science fiction classic. Wallflower.
Bukatman, S. (2012). Blade runner. Palgrave Macmillan.
Dick, P. K. (2017), The android and the human. Science Fiction Criticism: an anthology of essential writings, Lathan, R. (red.). Bloomsbury, s. 295-305.
Dick, P. K. (2012 [1968]). Blade runner. översättning: Roland Adlerberth ; efterord: Johan Frick. Bakhåll.
Hansson, K (2020). Jag är inte en robot! : Själ-arbetets estetik online. AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv. Bodén, D. & Godhe, M. (red.). Nordic Academic Press, s. 159-187.
Hildebrand, K (2010), Att bli man och göras till kvinna: Kön och kropp i Ridley Scotts Blade Runner. Ramsten, J. & Godhe, M. (red.) Möjliga världar: tekniken, vetenskapen, science fiction. Carlsson, s 179-189.
Hills, M. (2011). Cultographies : Blade Runner. Wallflower Press.
Larsmo, O. (2001) Andra sidan : om skrivande [kapitlet BFD, s. 108-131, behandlar Philip K. Dicks liv och författarskap.]. Bonnier.
Short, S. (2003) The Measure of a Man? Asimov’s Bicentennial Man, Star Trek’s Data, and being human. Extrapolation: A Journal of Science Fiction and Fantasy 44:2, s. 209-223.
Simak, C. D. (1985 [1951]). Tid och evighet. Delta.
Tipkrailash, P., Clark, M. (2019). The Trial of Commander Data, Prajñā Vihāra: Journal of Philosophy and Religion 20:2, s. 61-69.
Skrivet av: Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket
För övrigt…
Damian Walters analyser av verk inom science fiction återfinns i dennes Science Fiction Podcast. En annan poddserie på temat science fiction som kan rekommenderas är Imaginary Worlds, som görs av amerikanen Eric Molinsky.