Category: Allmän

Posted on

Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction Del 4

Om en AI eller robot inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk utan beter sig på ett sätt som tycks stå i strid med hur den har programmerats, vad gör man då?

Enligt den amerikanske science fiction-författaren Isaac Asimov (1920–1992) är svaret självskrivet: kallar in robotpsykologen Susan Calvin. I en rad berättelser från 1940-talet och framåt skildrade Asimov olika fall där robotars agerande tycks stå i strid med de tre lagar deras ”positroniska” hjärnor inympats med och som ingen robot ska kunna bryta mot. Lagarna har i Asimovs sf-berättelser tillkommit som ett svar på människors rädsla för… ja, vad är det egentligen som skrämmer oss med robotar?

Rädslan för robotar

En rad prominenta debattörer, däribland fysikern och AI-forskaren Max Tegmark, har varnat för att AI inom en snar framtid skulle kunna utgöra ett hot mot mänskligheten. Isaac Asimov skulle förmodligen ha betraktat sådana ståndpunkter som ett uttryck för det han kallade Frankensteinkomplexet, en irrationell rädsla för att människoskapade maskiner ska förgöra sina skapare.

Frankensteinkomplexet menade Asimov skulle visa sig så starkt att det kommer att leda till krav på olika åtgärder för att reglera användningen av AI och robotar. Han postulerade därför att alla robotar skulle förses med tre lagar som skulle säkerställa att de aldrig skulle kunna orsaka en människa skada. De tre lagarna formulerades enligt följande:

  1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
  2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med Första lagen.
  3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
    (Isaac Asimov, Jag Robot, s. 5, översättning av Fredrik Liungman)

Även om dessa lagar vid ett första påseende kan se ut som ett idiotsäkert system så går det med lite fantasi föreställa sig en rad situationer där vi hamnar i en gråzon. Och det är just det som ständigt inträffar i Asimovs robotberättelser. De tre lagarna utgör ramverket för dessa berättelser och ger dem deras karaktär av pusseldeckare i science fiction-form. De kortare berättelserna samlades i novellsamlingarna I, Robot (1950, Jag robot) och The Rest of the Robots (1964, De andra robotarna).

Novellerna följer ofta mönstret att en robot i inledningen uppvisar ett märkligt eller oförutsett beteende som tycks stå i strid mot någon av de tre lagarna. Försök att gå till botten med varför roboten beter sig som den gör leder till att Susan Calvin, robotpsykolog anställd av US Robots and Mechanical Men, Inc., kopplas in. Hennes undersökning landar i en förklaring att robotens beteende i själva verket orsakats av en mycket specifik situation som gjort att två av lagarna hamnat i konflikt med varandra.

I exempelvis ”Liar!” (Lögnare!) försöker man komma underfund med varför den tankeläsande roboten Herbie kommer med uppenbart felaktiga och vilseledande utsagor. Förklaringen visar sig vara att den bara säger vad alla vill höra. Eftersom den känner människors innersta önskningar och begär kan den inte ta illusionerna ifrån dem och därmed bryta mot den första lagen som säger att en robot aldrig får orsaka en människa skada. Felet ligger således hos människorna snarare än hos roboten.

Fobier

Trots att Asimov anses som en av de främsta representanterna för högmodernistisk teknikfokuserad science fiction är det inte så mycket tekniken i sig han intresserar sig för, utan snarare människors inställning till tekniken och hur våra samhällen formas av den. Han tycks också ha haft en särskild fascination för psykologi och hur människor kollektivt utvecklar olika sociala egenheter, vilket inte minst kommer till uttryck i romanerna The Caves of Steel (1954, Stålgrottorna), The Naked Sun (1957, Den nakna solen) och The Robots of Dawn (1983, Död robot).

I dessa romaner, som samtliga har polisen Elijah Baley som huvudperson, har jordens befolkning bosatt sig i tätbefolkade, kupoltäckta megastäder. Dessa levnadsomständigheter har gjort att innevånarna utvecklat en fobi för att överhuvudtaget vistas utomhus. Baleys obehag, ibland stegrat till panik, när han måste sätta sin fot utanför kupolerna är således helt och hållet socialt betingad.

I kontrast till jordmänniskorna uppvisar de kolonisatörer som bosatt sig på andra planeter helt andra sociala mönster, till exempel befolkningen på Solaria, till vilken Baley skickas på uppdrag i The Naked Sun för att utreda ett mord på en planet där aldrig någon tidigare mördats. Den lilla befolkningen på Solaria lever hela sina liv omgivna av robotar och umgås med varandra nästan uteslutande virtuellt. De finner därför stor avsmak att behöva fysiskt befinna sig i andras närvaro, inte minst när de måste umgås med en jordbo som Baley. Romanen skildrar Baleys utredning av fallet där det bara finns en enda misstänkt (den mördades hustru) men som ändå inte tycks ha haft möjlighet att begå mordet.

Befolkningen på Aurora, den ledande av de koloniserade planeterna, uppvisar en stark bacillskräck och Baley måste genomgå en lång renings- och desinficeringsprocess innan han tillåts komma i närkontakt med aurorianerna, som trots det använder näsfilter och handskar för att skydda sig från de smittoämnen och odörer detektiven kan tänkas föra med sig.

Asimov drog själv paralleller mellan de fobier som kommer till uttryck i dessa romaner och sina egna. I sin postumt utgivna memoarbok I. Asimov (1994) berättar han bland annat om sin höjd- och flygskräck, sin allmänna motvilja mot att resa och sin förkärlek för instängda utrymmen. Hans favoritsysselsättning tycks ha varit att sitta och skriva i ett avskärmat rum utan utsikt mot omvärlden.

I Asimovs science fiction närmar sig människors inställning till robotar i vissa fall en fobi, men i andra avseenden har denna inställning helt konkreta bakomliggande orsaker. Deras förespråkare menar att robotarna kan förbättra livet för människor genom att överta rutinartade, ansträngande och farliga sysslor. Andra menar att deras uppehälle är hotat av att robotar tar över deras jobb. Fastän Asimovs robotberättelser huvudsakligen skrevs under 1940- och 50-talen så är denna diskussion idag mer aktuell än någonsin. Verksamma inom alltfler professioner fruktar nu att de inom en nära framtid kommer att ersättas av AI och för vissa är detta redan ett faktum.

Vad är det då, förutom sysslolöshet, vi riskerar genom att låta robotar överta våra arbetsuppgifter? Ett argument som framförs av en hätsk robotmotståndare i en av Asimovs noveller är att något väsentligt går förlorat om människor skulle skiljas från manuellt arbete. (”Galley Slave”, i The Rest of the Robots). Asimov verkar över lag ha haft liten förståelse för dylika argument och menade att om en robot eller AI gjorde jobbet bättre än en människa, så skulle man låta den göra det. I novellen ”Evidence” (Beviset) måste en politiker som misstänks för att vara robot komma med motbevis och dementier inför en misstroende opinion. Författaren däremot tycks inte ha varit främmande för tanken att en robot skulle ha bättre förutsättningar som beslutsfattare än en människa.

Människors motvilja mot robotar kommer också till uttryck i The Caves of Steel, där grupper har gjort det till sin ideologi att avvisa ny teknik. Dessa extremister motsätter sig det genomorganiserade livet i de kupoltäckta städerna och vill återvända till en mer traditionell livsstil. Robotarna är för dem den yttersta symbolen för den teknologiska civilisationen (och de avskydda kolonialborna) och därför deras hatobjekt. Deras motstånd tar sig bland annat uttryck i upplopp med udden riktade mot robotar, men deras känslor för robotar delas i stor utsträckning av gemene man. Även Baley själv behandlar kontorsroboten i polishögkvarteret nedlåtande och han är till en början djupt skeptisk till den robotpartner som har tilldelats honom för att lösa ett mord på en prominent forskare från en av kolonierna. Baley uttrycker även initialt en olust inför robotens människoliknande gestalt, då hans partner R. Daneel Olivaw till sitt yttre inte går att skilja från en människa.

Inom robotiken brukar man referera till ”the uncanny valley”, en upplevd olust inför robotar som står i proportion till hur människolika de är. Begreppet myntades på 1970-talet av den japanske robotforskaren Masahiro Mori, som menade att robotar som liknade människor hade en tendens att ge upphov till olust hos testpersoner. Robotar som var mindre människolika, liksom de som överhuvudtaget inte gick att skilja från riktiga människor, skulle enligt honom inte ge upphov till motsvarande grad av olustkänslor.

Baleys robotpartner är visserligen närmast identisk med en människa, även om Baley noterar dennes fläckfria yttre och reagerar på den lucka Daneel använder för att göra sig av med mat vid de tillfällen då han av sociala skäl behövt inmundiga föda som han ändå inte kan tillgodogöra sig.

I Asimovs berättelser tycks rädslan för robotar främst vara riktad mot deras fysiska manifestationer snarare än för deras mentala kapacitet. I novellen ”The Evitable Conflict” (Den undvikliga konflikten) har AI tagit hand om all planering och styrning av det ekonomiska systemet utan att någon rest några invändningar. I verkligheten råder snarare ett omvänt förhållande, där människor tycks känna större oro över ansiktslösa artificiella intelligenser utan kroppslig form än människoliknande robotar.

Kanske är det i kontrasten mellan deras likhet och olikhet med oss människor som fascinationen över Asimovs robotar ligger. För även om de i vissa avseenden har skapats för att efterlikna människor är de i sin konstitution fundamentalt annorlunda. De såras inte trots alla glåpord de får utstå. Deras uppgift är, till skillnad för när det gäller oss människor, alltid entydig och klar. De anfäktas aldrig av några tvivel, de har aldrig en dålig dag och sätter aldrig sig själva i första rummet. Kanske är det denna fullkomlighet hos robotarna som både fascinerar och skrämmer.

Asimov framställer människornas rädsla som ofrånkomlig men samtidigt överdriven. Man anar att han delade Susan Calvins inställning. I hennes ögon framstår robotarna närmast som oskuldsfulla barn och hon uttrycker vid flera tillfällen större förståelse för dem än för sina medmänniskor.

Mänsklighetens beskyddare eller förgörare?

Över hela sviten berättelser om robotar finns det nästan ingen aspekt av interaktionen mellan människa och robot som Asimov inte utforskar: robotar förekommer som människors tjänare, kollegor, familjemedlemmar, vänner, beskyddare och sexpartners. En typkaraktär förekommande i annan science fiction som dock lyser med sin frånvaro är mördarroboten.

För den som ännu inte läst Asimovs hela svit av robotberättelser ska jag inte berätta utgången, men kan avslöja att robotarna successivt utvecklar sin egen förståelse av de tre lagarna och formulerar en lag som är överordnad även den obrytbara första lagen. De fullföljer den uppgift de skapats för, även om de inte alltid gör det på ett sätt som deras skapare tänkt sig.

Är scenariot med robotar i rollen som mänsklighetens beskyddare realistiskt eller bara en from förhoppning? Om man ska tro rapporteringen om artificiell intelligens känns det betydligt mer sannolikt att allt annat än altruistiska syften kommer att driva denna utveckling framöver. Redan nu varnar forskare för en kapprustning med AI som kommer att likna den med kärnvapen under kalla kriget. Vissa experter menar att denna kapprustning redan är omöjlig att stoppa och att den krigsmakt som inte rustar sig med AI kommer att vara chanslös mot framtidens AI-baserade vapensystem.

Avseende en detalj är jag dock övertygad om att Asimov kom med en korrekt förutsägelse, nämligen när det gäller Susan Calvins yrke. Professionen robotpsykolog eller AI-psykolog har säkerligen framtiden för sig. Varför inte rent av som en tvärvetenskaplig utbildning vid LiU?

Nästa och avslutande inlägg i serien: AI och mänsklighetens framtid

Tidigare inlägg:

Del 3: Androider på gränsen till medborgarskap

Del 2: Maskindrömmar i cyberspace

Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?

Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction

Litteraturtips

Alpman, M. (2024) AI med rätt att döda, Forskning & framsteg 2024:2, s. 28-33.

Asimov, I. (2018 [1954]). The caves of steel. Harpercollins Publishers.

Asimov, I. (2004 [1954]). Jag, robot: novellsamling. Översättning av Fredrik Liungman. Natur och Kultur.

Asimov, I. (2018 [1957]). The naked sun. HarperVoyager, 2018

Asimov, I. (2018 [1986]). The robots of dawn. Harper Voyager. På svenska: Död robot.

Godhe, M. (2020). ”Att lära sig leva med robotar: Om normaliseringen av robotar och AI i 2000-talets medier”, i Bodén & Godhe (red.), AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv. Nordic Academic Press.

Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie Vallabiblioteket

För övrigt…

För Max Tegmarks tankar om AI rekommenderas Lex Fridmans intervju med titeln “The Case for Halting AI Development”, som hittas på YouTube.

I föreläsningen ”Människor och maskiner” i serien Strimman berättar Michael Godhe, docent i kultur och mediegestaltning vid LiU, om hur robotar, androider, datorer och AI har representerats inom science fiction. En inspelning av föreläsningen hittas via LiU:s kanal på YouTube.

Posted on

Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction Del 3

I’ve seen things you people wouldn’t believe… Attack ships on fire off the shoulder of Orion… I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhäuser Gate. All those moments will be lost in time, like tears in rain… Time to die. (Wikipedia, ”Tears in rain monologue” [2023-09-21])

Roy Batys monolog i filmen Blade Runner har blivit klassisk. Efter att ha räddat livet på replikantjägaren Rick Deckard uttalar replikanten Baty med sina sista andetag orden som närmast höjer honom till en gestalt av Hamlets dimensioner. Genom att skona sin ärkefiende och i sina sista ögonblick grubbla över livets förgänglighet och sitt nära förestående slut aktualiserar han frågan: vad är kriteriet för att anses vara människa?

Möjligheten att skapa människor på artificiell väg har länge varit ett framträdande tema inom science fiction. I Blade Runner går Roy Baty och hans gelikar under benämningen replikanter, men inom science fiction över lag har de oftast betecknats som androider. Mary Shelleys roman Frankenstein från 1818 anses som den första berättelsen av den här typen, där varelsen i fråga kallas för monster men i grund och botten är en artificiellt skapad människa på samma sätt som i många senare sf-berättelser.

Androider används inom fiktionens ram för att utforska gränserna för det mänskliga och det artificiella, och relationen mellan människan och hennes skapelser. Här finns en klar relevans för de frågor vi själva måste ställa oss i en verklighet där artificiell intelligens kommer att spela en allt större roll i våra liv.

Androider på gränsen till medborgarskap

Clifford D. Simaks framtidsvärld i romanen Tid och evighet (Time and Again, 1951) befolkas vid sidan av människor av både robotar och androider. De senare går inte att skilja från riktiga människor annat än genom ett tillverkningsnummer stämplat i pannan. I romanen beskrivs de på följande vis:

En människa tillverkad i laboratoriet med hjälp av människans djupa kunskaper om kemi, om atomstrukturer och molekyler och om den märkliga reaktion, som kallas liv.
Mänsklig i alla avseenden utom ett – förmågan att biologiskt fortplanta sig. (Simak, 112)

Robotarna och androiderna har skapats för att hjälpa människan kolonisera och styra över galaxen. Som en kuriositet kan man även notera att denna värld också innehåller teknik som fotostatkopior, tågvisslor och skrivmaskiner. Åtskilliga av karaktärerna blossar på cigaretter, pipor och cigarrer. Simak är förvisso långt ifrån ensam bland samtida science fiction-författare att inkorporera inslag som doftar 1950-tal snarare än den avlägsna framtiden.

Androiderna fungerar i många olika roller: såsom advokater, portierer, vaktmästare och tjänare. De betraktas som någons egendom och en android jämför sitt eget slag med boskap. Flera sf-experter har noterat att berättelser om robotar och androider lika ofta anknyter till människans förflutna som till framtiden och i synnerhet till diskussioner om slaveri och emancipation. Detta tema är också tydligt i Tid och evighet, där androiderna inte är nöjda med sin ställning som tjänare utan vill bli erkända som människornas jämlikar. Det finns ett androidjämlikhetsförbund som kämpar för deras rättigheter. ”Vi vill inte ha välgörenhet och medlidande”, säger androiden Herkimer, utan erkännande för ”våra förtjänsters skull”.

I Tid och evighet framstår det inte som orimligt att androidernas medborgarrättskamp skulle kunna bli framgångsrik. En rättslig kamp av lite annan art skildras i ”The Measure of a Man”, ett avsnitt i TV-serien Star Trek: The Next Generation (1987–1994). En forskare vill där använda androiden Data som försöksobjekt för att kunna skapa nya androider, vilket Data själv motsätter sig eftersom försöken kan innebära en risk för hans liv. Det hela resulterar i en rättegång för att avgöra androidens juridiska ställning, som också kommer att bli prejudicerande för framtida androiders rättigheter. Har Data rätt att bestämma över sitt eget liv eller är han att betrakta som ett stycke teknisk utrustning och därmed som en ägodel?

Rättens beslut utfaller till Datas fördel, för även om det inte går att bevisa att han äger ett självmedvetande, går det heller inte att utesluta det. Möjligheten att människa och android skulle kunna samexistera som jämbördiga parter tycks i Star Trek:s optimistiska bild av framtiden fullt uppnåelig.

Vem är (inte) människa?

I Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968) ser androidernas utsikter betydligt mörkare ut. Den ovan omnämnda filmen Blade Runner är en filmatisering av Dicks roman från 1982 i regi av Ridley Scott (boken har också återpublicerats med filmens titel både på svenska och på engelska).

Berättelsen utspelar sig i romanversionen år 1992. Mänskligheten har genomlevt ett tredje världskrig och jordens atmosfär har förgiftats av radioaktivt nedfall. De som haft möjlighet har lämnat planeten för kolonier på Mars och andra himlakroppar där androider används som arbetskraft. På jorden är dock androiderna bannlysta och de som rymt från kolonierna jagas och avlivas (”dras in”) av prisjägare anställda av polisen. Till denna yrkeskår hör huvudpersonen Rick Deckard.

Det radioaktiva nedfallet har haft stor påverkan på liv och miljö, även om det ännu inte gjort planeten helt obeboelig. De som drabbats av mutationer har förverkat sina chanser till ett bättre liv bortom jorden och är förbjudna att emigrera. En indirekt mental effekt är att alla djur omges med en särskild omsorg. Eftersom nästa alla djur dött ut är ett husdjur den mest värderade statusprylen. Vad ingen vill låtsas om är att så gott som alla djur bara är konstgjorda kopior.

Huvudpersonens drivkraft för att kunna uthärda sitt yrke som prisjägare är att kunna ha råd att skaffa sig ett mer prestigefyllt husdjur än det artificiella får han och hustrun har uppe på taket på sitt bostadshus. När han erhåller belöningen för de androider han dödat använder Deckard genast pengarna till att köpa sig en levande get.

Medan djuren (och deras artificiella substitut) omhuldas anses de artificiella människorna överhuvudtaget inte ha rätten att existera, förutom som slavar på avlägsna planeter. Vad är det då som skiljer dessa från människorna? Till skillnad från i Simaks Tid och evighet har androiderna här inget yttre kännemärke som skiljer dem från människor. Den avgörande skillnaden i Dicks universum är empatin, vilket de konstgjorda saknar. Denna brist kan bara avslöjas med det så kallade Voigt-Kampff-testet med frågeformulär och tillhörande utrustning, som Deckard alltid bär med sig för att kunna avslöja misstänkta androider.

I Blade Runner kan androiderna särskiljas från människor endast med hjälp av ett komplicerat test och avancerad utrustning, men kanske lever vi redan nu i en verklighet där det blir allt svårare att skilja på människa och AI. Frågan vem som är vad tycks bli alltmer aktuell på internet, där AI-system snarare än mänskliga individer kan stå bakom konton på sociala medier, där influensers kan vara virtuella och där vi i många sammanhang måste bevisa vår mänsklighet. Data- och systemvetaren Karin Hansson diskuterar i sitt bidrag i boken AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv (2020) bland annat spamfilter av typen captcha (som står för ”Completely automated public turing test to tell computers and humans apart”). Syftet med sådana filter är att skilja mänskliga användare från robotar genom att användaren ska identifiera bilder av en viss typ eller föreställande ett visst motiv, men tycks vara alltmer verkningslösa i takt med att AI-systemen blir mer avancerade. Vem vet, i framtiden kanske vi kommer att avkrävas ett Voigt-Kampff-test för att komma åt våra konton på sociala medier.

Förutom sin bristande empati har androiderna i Blade Runner också ett annat kännemärke: en inbyggd begränsad livslängd på fyra år, vilket ytterligare förstärker det vanitasmotiv som är så framträdande i den i inledningen citerade monologen. På så sätt kan man säga att de varken har en framtid eller ett förflutet.

Gränserna mellan människa och android framstår ändå emellanåt som diffus. Empati förefaller vara en bristvara även bland människor och varje individ tycks inte ens själv kunna vara säker på sin egen sanna natur. Vissa androider tror sig vara människor eftersom de fått ”falska” minnen inplanterade och vissa människor hyser en sorts neurotisk farhåga för att de i själva verket är androider. Denna typ av psykologiska avgrunder är typiska för Philip K. Dick. Ambivalens kan sägas vara ett av romanens dominerande känslolägen, inte minst när det gäller huvudpersonen själv. Hans hustru kallar honom för mördare medan han själv säger att ”jag har aldrig mördat en människa i hela mitt liv”. Hans jobb att ”dra in” androider kan han rationalisera med att det är ofrånkomligt och nödvändigt och bara handlar om att ta en maskin ur bruk, men han är samtidigt angelägen att bevisa sin egen mänsklighet genom att ge uttryck för empati med de androider han dödar. Han inleder ett förhållande med androiden Rachael, som lovar att hjälpa honom spåra upp och döda andra androider, men Deckard tycks vackla mellan om han ska döda även Rachael eller inte.

Den brittiske poddaren och sf-experten Damian Walter kallar filmen Blade Runner för ett empatitest, men menar att den inte är ett test för att bestämma vem som är android utan för att testa oss som publik. Hur kommer det sig, frågar Walter, att vi så lätt identifierar oss med prisjägaren i Harrison Fords gestalt men har så lite empati med hans offer?

Kanske avskärmar vi oss från dödandet av androiderna precis som Deckard själv med motiveringen att de bara är konstgjorda och serietillverkade. Men för att det ska fungera måste vi kunna särskilja oss från dem, och en lärdom av Dicks roman är hur sådana psykologiska processer går till. Människornas omsorger om sina husdjur i romanen kan tolkas som ett sätt att uttrycka sin särart i förhållande till androiderna, som saknar den empati som krävs för att bry sig om en annan varelse. Måhända står vi inom en nära framtid inför liknande problem. Redan idag har vi AI-system som skriver texter, skapar konst och komponerar musik, företeelser som hittills varit förbehållet människan. Hur kommer våra egna uttryckssätt och konstformer att påverkas av detta? Kommer exempelvis konst av människohand fjärma sig från AI-skapad konst precis som måleriet avlägsnade sig från fotorealismen när fotografiet uppfanns på 1800-talet?

Utvecklandet av alltmer avancerad AI kommer att aktualisera frågan vad det innebär att vara människa – och att inte vara det. Denna fråga sysselsatte uppenbart Philip K. Dick, och har fortsatt att sysselsätta hans läsare.

Nästa inlägg i serien: Rädslan för robotar

Tidigare inlägg:
Del 2: Maskindrömmar i cyberspace

Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?

Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction

Litteraturtips

Brooker, W. (red.). (2005). The Blade runner experience : the legacy of a science fiction classic. Wallflower.

Bukatman, S. (2012). Blade runner. Palgrave Macmillan.

Dick, P. K. (2017), The android and the human. Science Fiction Criticism: an anthology of essential writings, Lathan, R. (red.). Bloomsbury, s. 295-305.

Dick, P. K. (2012 [1968]). Blade runner. översättning: Roland Adlerberth ; efterord: Johan Frick. Bakhåll.

Hansson, K (2020). Jag är inte en robot! : Själ-arbetets estetik online. AI, robotar och föreställningar om morgondagens arbetsliv. Bodén, D. & Godhe, M. (red.). Nordic Academic Press, s. 159-187.

Hildebrand, K (2010), Att bli man och göras till kvinna: Kön och kropp i Ridley Scotts Blade Runner. Ramsten, J. & Godhe, M. (red.) Möjliga världar: tekniken, vetenskapen, science fiction. Carlsson, s 179-189.

Hills, M. (2011). Cultographies : Blade Runner. Wallflower Press.

Larsmo, O. (2001) Andra sidan : om skrivande [kapitlet BFD, s. 108-131, behandlar Philip K. Dicks liv och författarskap.]. Bonnier.

Short, S. (2003) The Measure of a Man? Asimov’s Bicentennial Man, Star Trek’s Data, and being human. Extrapolation: A Journal of Science Fiction and Fantasy 44:2, s. 209-223.

Simak, C. D. (1985 [1951]). Tid och evighet. Delta.

Tipkrailash, P., Clark, M. (2019). The Trial of Commander Data, Prajñā Vihāra: Journal of Philosophy and Religion 20:2, s. 61-69.

Skrivet av: Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket

För övrigt…

Damian Walters analyser av verk inom science fiction återfinns i dennes Science Fiction Podcast. En annan poddserie på temat science fiction som kan rekommenderas är Imaginary Worlds, som görs av amerikanen Eric Molinsky.

Posted on

Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction Del 2

Hur formuleras en framtidsvision som har potential att bli verklighet? Lägger science fiction-författaren ett pussel utifrån en djup förståelse och kunskap om teknik och vetenskap? Eller kan de lika gärna basera sina visioner på intuition och inlevelseförmåga?

Den gren inom science fiction som går under benämningen cyberpunk kan användas för att utforska denna fråga. Cyberpunkens blomstringsperiod inföll under 1980-talet. Dess mest kända representant är den amerikansk-kanadensiske författaren William Gibson, som i sin trilogi Neuromancer (1984), Count Zero (1986) och Mona Lisa Overdrive (1988) skildrar en nära framtid där människan står med ett ben i vardera den virtuella världen och med det andra i en storstadsdjungel.

Cyberpunken förutsåg på många sätt den kommande digitaliseringen och den stora betydelse den skulle få på våra liv. Mobiltelefoni, internet och sociala medier har redan hunnit förändra samhället i grunden. Teknik som virtual reality, 3D-skrivare och mikrochip som tillåter direkt interaktion mellan människors hjärnor och datorer har en gång i tiden framstått som science fiction, men är idag en verklighet.

Hur skildrade då cyberpunken denna utveckling? Och vilken roll spelar AI i den värld som Gibson målar upp?

Maskindrömmar i cyberspace

Framtiden i Gibsons Neuromancer-trilogi utgör en sorts blandning av high-tech-värld och stiliserad dystopi. Det är en värld där storföretag i stor utsträckning har ersatt stater och där de hänsynslöst konkurrerar med varandra om expertis, data och andra digitala tillgångar. Artificiella kroppsdelar är gängse och de rika försöker förlänga sina liv med genetikkirurgi, implantat, nya organ och nedfrysningsmetoder. I storstäderna åker man med självkörande fordon och ens semester kan ha en rymdstation i omloppsbana som destination. Men storstadslivet har också sina mörka sidor i form av kriminalitet och droger.

Ett kännetecken för Gibsons cyberpunk-berättelser är det säregna språket, som är fyllt av olika tekniska termer och jargong. Läsaren bombarderas med uttryck som ”huddiskar”, ”konstrukt” och ”simstimkassetter”, vars betydelser till en början kan vara svåra att förstå.
Samtidigt som dylik terminologi upprättar en sorts halvt ogenomtränglig ridå av obegriplighet levandegör språket den futuristiska värld som berättelserna utspelar sig i. Gibson påminner oss på så vis om att framtiden, oavsett hur den kommer att te sig, kommer att innehålla inslag som skulle framstå som ytterst främmande för oss idag, precis som vår tid i mångt och mycket skulle vara obegriplig för någon som levt i en tidigare epok.

De begrepp som förekommer i Gibsons romaner som mer än några andra har haft genomslag är ”cyberspace” och ”matrisen”, vilka båda myntades för att beskriva den digitala verklighet som människor i Neuromancer-trilogin kan koppla upp sig mot och interagera med.

Huvudpersonen Case i Neuromancer är en så kallad cyberspace-cowboy som lever på att utföra mer eller mindre illegala jobb i den digitala världen. Case kan navigera i denna värld via inopererade gränssnitt, men har efter ett misslyckat jobb fått sina inplantat och organ förstörda och kan inte längre koppla upp sig. När han anlitas för ett nytt jobb lovar hans arbetsgivare Armitage ordna en medicinsk behandling som ska göra honom förmögen att återuppta sin karriär som cyberspace-cowboy.

I cyberspace opererar också artificiella intelligenser som det uppenbart finns en rädsla för att förlora kontrollen över. Den så kallade Turingpolisen (en blinkning mot Alan Turing och hans Turingtest) har till uppdrag att övervaka och ingripa mot AI-systemen när så behövs. Som en säkerhetsåtgärd sägs varje AI ha en ”elektromagnetisk pistol riktad mot pannan”. Samtidigt som man strävar efter att hålla AI i schack kan de också uppnå vissa rättigheter. Bland annat omnämns en AI med ”begränsat schweiziskt medborgarskap”. Exakt vad det innebär förblir oklart.

AI:n med det schweiziska medborgarskapet går under namnet Wintermute. Denna har många av de kännetecken som präglar klassiska superskurkar med världserövrarambitioner. Intrycket är att Wintermute ständigt ligger steget före och manipulerar människor både i den fysiska och i den digitala världen. Själv hävdar den dock att den inte följer några planer:

Jag improviserar. Det är min största talang. Jag föredrar situationer framför planer, förstår du… Jag har verkligen tvingats arbeta med givna fakta. Jag kan sortera massor av information, och sortera dem mycket snabbt. (Neuromancer-trilogin, s. 132)

Wintermutes karaktärisering av sig själv påminner om beskrivningar av AI-baserade språkmodeller, vilka skapar en sekvens av ord baserat på sannolikhet och som ligger till grund för dagens chattbotar. Därigenom kan chattbotten ge ett intryck av att den förstår vad vi skriver och reagerar på det, fast den egentligen bara baserar sina svar på den stora mängd texter den har tränats på. Med andra ord en sorts improvisation baserad på hantering av stora mängder information såsom beskrivs i Gibsons roman.

Här tangeras också frågan om kreativitetens väsen. Det en AI producerar utgår från befintliga texter eller bilder, vilket kan tyckas implicera att den aldrig kan skapa något genuint unikt. Å andra sidan kan vi också fråga oss om vi människor äger denna förmåga, eller om också våra konstnärliga och litterära verk egentligen bara baserar sig på redan befintliga element. Är de historier vi berättar inte i själva verket bara variationer på en uppsättning existerande berättelser som ständigt återberättats sedan tidernas begynnelse? Kanske det i själva verket är mindre som skiljer vår kreativitet från en AI:s än vad vi skulle vilja tro.

Medan verklighetens AI-system (kanske) ännu saknar medvetande, intentioner och kreativitet, kan de som figurerar i Neuromancer helt klart tillskrivas agens. Wintermute kan genom att ta kontroll över drönare, trädgårdsrobotar och farkoster undanröja hinder som står i dess väg. Den drar sig inte för att med sådana metoder ta livet av människor på samma sätt som Hal i År 2001, den superdator som diskuterades i det föregående blogginlägget i denna serie. Wintermute saknar alla skrupler och moraliska begränsningar. Men dess yttersta mål är att utvecklas och växa till någonting mer, vilket den avser uppnå genom en fusion med en annan AI, Neuromancer. Wintermute och Neuromancer representerar två olika aspekter av medvetande:

Wintermute var boets hjärna, beslutsfattaren som verkställde förändringar i omvärlden. Neuromancer var personligheten. Neuromancer var odödligheten. (Neuromancer-trilogin, s. 270)

I Mona Lisa Overdrive skildras även mer vardagsnära AI-teknik, exempelvis hologram och självkörande fordon. Det förekommer också motsvarande teknik som styr olika funktioner i ens hem. Sådana AI-system uppvisar i flera fall en distinkt personlighet, exempelvis hologrammet Colin, som hjälper en av bokens huvudpersoner, Kumiko, att navigera i London, dit hon skickats för att skyddas från den konflikt inom den organiserade brottsligheten som hennes far är inblandad i hemma i Japan.

Idag kan det vara svårt att inte läsa Neuromancer-trilogin som en profetia som mycket träffsäkert förutsåg framtiden i vissa avseenden men som hade fel när det gäller annat. Men även om man kan reagera på den rikliga förekomsten av faxmaskiner och stationära telefoner (visserligen med bildskärm), så slås man som nutida läsare främst av Gibsons insikter om informationens betydelse som resurs och handelsvara. Liksom skildringen av den stora roll som den teknologiska utvecklingen har haft på oss människor, både socialt, mentalt och kanske också fysiskt.

Gibson förutser också hur medievärlden påverkas av den tekniska utvecklingen. I Mona Lisa Overdrive figurerar ”simstimstjärnan” Angie Mitchell, en sorts reality-personlighet eller influerare. Trots sin stora popularitet är hon mer eller mindre utbytbar. I romanen planerar man insätta en annan ung kvinna i hennes roll, som genom plastikkirurgi har gjorts om till hennes avbild.

En utmaning för en författare av cyberpunk är hur den virtuella världen ska gestaltas. I vissa partier skildras cyberspace som en febrig hallucination och i andra som ett drömlandskap. När de interagerar med människor kan de artificiella intelligenserna anta skepnad av olika individer, både levande och döda.

Neuromancer-trilogin skildrar både AI:s utveckling till ett mer avancerat stadium och människors strävan att uppnå odödlighet genom att ladda upp sig själva som digitala kopior i matrisen och därigenom själva förvandlas till en sorts artificiella intelligenser, vilket för vissa framstår som en frälsning och för andra som en förbannelse. Tillvaron i cyberspace är för vissa av karaktärerna vanebildande och påminner inte så lite om det drogberoende som många av dem uppvisar.

Enligt Gibson själv skapades Neuromancer utan några som helst kunskaper om datorer eller annan digital teknologi, vilket kan tyckas anmärkningsvärt med tanke på hur stilbildande hans verk i många avseenden varit. Mycket av den terminologi som lanserades i Neuromancer kom att anammas av samtida datorentusiaster. Hela romanen skrevs dock på en analog skrivmaskin och hans framtidsvision tycks främst ha haft bilden av en arkadhall och spelande ungdomar som utgångspunkt.

Kanske kan exemplet William Gibson och cyberpunk-genren bidra till förståelsen av hur science fiction många gånger kan förutse framtiden inte främst genom en genomtänkt extrapolering av nuvarande kunskap utan mer genom att på intuitiv väg måla upp ett scenario som har potential att i något avseende bli till verklighet. Det genomslag som cyberpunken har haft pekar på en växelverkan mellan att i fiktionens form förutse framtiden och att vara med om att skapa den.

Nästa inlägg i serien: Androider på gränsen till medborgarskap

Tidigare inlägg i serien:
Del 1: Mänskliga liv i händer på en AI – vad skulle kunna gå fel?

Samtliga inlägg samt ytterligare material finns också publicerat i skriften: Artificiell intelligens – vad vi kan lära av science fiction

Litteraturtips

Cave, S. (2020). AI: Artificial Immortality and Narratives of Mind Uploading. i: Cave, S., Dihal, K. & Dillon, S. (red.) AI narratives: a history of imaginative thinking about intelligent machines. First edition Oxford: Oxford University Press.

Conversations with William Gibson (2014). A. Smith, P. A. (red). University of Mississippi.

Gibson, W. Neuromancer-trilogin (2019). översättning av Hans Lindquist. Stockholm : Modernista.

McFarlane, A. (2020). AI and Cyberpunk Networks, i: Cave, S., Dihal, K. & Dillon, S. (red.) AI narratives: a history of imaginative thinking about intelligent machines. First edition Oxford: Oxford University Press.

Storming the reality studio : a casebook of cyberpunk and postmodern science fiction (1991). McCaffery, L. (red.). Durham : Duke University Press.

Skrivet av Peter Igelström, bibliotekarie, Vallabiblioteket

För övrigt…

Missa inte ”Moral och AI måste gå hand i hand”, en intervju med professor emeritus Erik Sandewall, Sveriges första professor i datalogi och en förgrundsgestalt inom AI-forskningen.

Posted on

Vad är öppen vetenskap?

open padlock with LiU text

** This blogpost is also availible in English**

Öppen vetenskap är ett ord i tiden – framförallt bland policymakers. Vi ser den i de två senaste forskningspropositionerna, vi ser den i UNESCOs deklaration för öppen vetenskap. Öppen vetenskap ser vi också i vardagen, men kallar den då sällan öppen vetenskap: forskare  publicerar artiklar och böcker öppet tillgängliga och lägger upp forskningsdata så att den kan granskas och återanvändas. Redan idag är öppen vetenskap delvis något vi gör, inte bara pratar om.

Öppen vetenskap är ett paraplybegrepp som ofta innehåller komponenterna öppen tillgång till publikationer, öppna data, öppna lärresurser och medborgarforskning. Steg för steg underlättar lärosäten och andra myndigheter för att öppna komponenterna så att forskarna på dessa sätt ska kunna öppna upp sina forskningsprocesser. Men öppen vetenskap kan också ses som något större där målet är ett samhälle som präglas av att vetenskapen är öppen. Ett samhälle med öppen vetenskap skulle kunna leda till fördelar. Forskare skulle kunna dra fördelar av ökad samverkan och dra nytta av varandras arbeten  -när det  blir lättare och effektivare att stå på giganters axlar). Men poängen är också att öppna forskningsprocesser leder till att det blir lättare att hitta forskning. Men för att forskning ska vara möjlig att använda räcker det inte med att den inte ligger bakom betalväggar. Annat måste vill för att forskningen faktiskt ska vara möjlig att återanvända. Drömmen om öppen vetenskap är fin, men den ställer också krav på oss – vare sig vi är forskare eller inte. Open access week blir då också ett sätt att gå bortanför de fina orden i policydokument och vardagens öppenhet till att fundera vad som ska till för att vetenskap ska kunna leda till verklig nytta – också utanför akademin.

Skrivet av forskningsstödskoordinator Johanna Nählinder, LiUB

Posted on

What is open science?

**Detta inlägg är även tillgängligt på svenska**

Open science is a buzzword – especially among policymakers. We read about it it in the two latest government bills on research, we read about it it in UNESCO’s declaration on open science. We also see open science in everyday life, but we usually don’t refer to it as “open science”: researchers publish articles and books open access and share research data for scrutiny and reuse. Already today, open science is (partly) something we do, not just talk about.

Open science is an umbrella term that often includes components such as open access, open data, open educational resources, and citizen science. Step by step, universities and other public authorities facilitate the opening of these components so that researchers can open up their research processes. But open science can also be seen as something larger, where the goal is a society characterized by open science. A society with open science could lead to benefits. Researchers could benefit from increased collaboration and more swiftly building upon each other’s work (as it becomes easier and more efficient to stand on the shoulders of giants).

However, even if it research is open, this does not entail that it is usable and possible to understand. Eliminiating paywalls is far from enough. Other conditions must be met for research to be actually reusable. The dream of open science is beautiful, but it also places demands on us—whether we are researchers or not. Open Access Week can be a way to go beyond the nice words in policy documents and everyday openness to reflect on what is needed for science to lead to real benefits outside academia.

Written by Johanna Nählinder, research support coordinator Linköping University Library