Det började som ett konkret samarbete mellan två verksamheter vid Linköpings universitet: universitetsbiblioteket och sjuksköterskeprogrammet. I DigiMaker, bibliotekets makerspace, fanns teknik, miljöer och metoder som kunde integreras i undervisningen, samtidigt som sjuksköterskeprogrammet såg en möjlighet att pröva nya former för lärande. Men efter hand blev det tydligt att det som höll på att växa fram var större än ett lokalt utvecklingsinitiativ. Samarbetet kom att synliggöra en mer grundläggande fråga: hur behöver undervisning utformas i en tid då studentgrupperna förändras, tekniken blir allt mer närvarande och högre utbildning måste förbereda studenter för ett komplext, digitalt och informationsintensivt samhälle?
Nya former av lärande för en ny generation
Detta är en fråga som blivit allt mer angelägen. Dagens studenter, inte minst många i Generation Z, möter högre utbildning med erfarenheter, vanor och förväntningar som skiljer sig från tidigare generationers. De lever i ett ständigt flöde av information, rör sig vant mellan digitala miljöer och förväntar sig ofta att lärande ska vara både tillgängligt, relevant, interaktivt och tydligt kopplat till verkliga sammanhang. Pedagogiken kan därför inte längre tas för given. Undervisning som bygger på passivt mottagande fungerar allt sämre i en miljö där kunskap ständigt används, omförhandlas och rör sig mellan olika sammanhang. Om högre utbildning ska vara meningsfull i vår tid behöver den inte bara förmedla kunskap, utan också skapa former där kunskap blir aktiv, prövbar och användbar.
Det var just här samarbetet mellan biblioteket och sjuksköterskeprogrammet blev så intressant. Det som först kunde ha stannat vid ett teknikprojekt utvecklades i stället till ett gemensamt utforskande av hur undervisning kan bli mer studentaktiv, engagerande och professionellt relevant. Tekniken var en ingång, men det avgörande blev den pedagogiska frågan: hur kan läraktiviteter utformas så att studenter inte bara förstår teori, utan också omsätter kunskap i resonemang, bedömningar och handling? I sjuksköterskeutbildningen blir detta särskilt tydligt. Studenterna behöver inte enbart tillägna sig fakta; de behöver också kunna använda kunskap i kliniska sammanhang, värdera evidens, tolka information, fatta beslut och agera ansvarsfullt i komplexa situationer.
Här blev bibliotekets kompetenser centrala. Informationshantering, källkritik, evidensvärdering och användning av digitala verktyg visade sig ligga i direkt linje med de professionella förmågor som utbildningen syftade till att utveckla. I en vårdverklighet där informationsflödena är omfattande, digitala system centrala och kraven på evidensbaserad praktik höga blir det tydligt att dessa kompetenser inte är tillägg, utan en del av yrkeskunnandet.
Från stödjande till aktiv roll
Samarbetet genererade flera konkreta workshopformat. I ett VR-upplägg fick sjuksköterskestudenter arbeta med upplevelse, mätning och gemensam analys, medan ett escape room-format lät dem söka, jämföra och värdera information från olika källor, inklusive databaser, kurslitteratur och AI-verktyg. Det viktiga var inte tekniken i sig, utan att formaten gjorde lärandet mer aktivt, prövande och meningsfullt. Erfarenheten var också tydlig: aktivitet i sig räcker inte. För att sådana arbetssätt ska leda till djupare lärande måste de vara förankrade i tydliga lärandemål och följas upp med reflektion och utvärdering. Det är först då som upplevelse kan förvandlas till förståelse.
Det var i detta praktiska arbete som en större insikt började ta form: samarbetet handlade inte bara om nya undervisningsformat. Det synliggjorde också en förändring i bibliotekets roll. Under lång tid har bibliotek i högre utbildning främst beskrivits som stödjande funktioner: platser för resurser, handledning, informationssökning och service. Den rollen är fortfarande viktig. Men den räcker inte längre som beskrivning av vad biblioteket faktiskt kan vara i dagens utbildningslandskap. När kunskap i allt högre grad formas, söks, värderas och används i komplexa digitala informationsmiljöer omformuleras också bibliotekets och utbildningens pedagogiska kärnfrågor.
I det ljuset framstår bibliotekets kompetenser inte som ett komplement till utbildningen, utan som en del av dess kärna. Frågan är kanske inte längre om biblioteket ska stödja utbildning, utan om utbildning överhuvudtaget är möjlig utan de kompetenser som biblioteket representerar. Kanske är det just där den viktigaste lärdomen finns: att framtidens pedagogik inte bara handlar om nya verktyg, utan om nya sätt att förstå kunskap som något som formas i mötet mellan människor, information och praktik.
De första stegen är nu tagna. Dialogen fördjupas. Samarbetet fortskrider.
Skrivet av Niklas Ferdinand Carlsson, bibliotekarie, Campus Norrköpings bibliotek
Referenser
Carlsson, N. F. (2025). Building Literacies: Best Practices for Academic Libraries in the Library 3.0 Era. International Journal of Librarianship, 10(1), 3–12. https://doi.org/10.23974/ijol.2025.vol10.1.437
Carlsson N.F., Klompstra L, Westas M. (2026). Exploring Nursing Students’ Experiences in a Brief Virtual Reality–Enhanced Workshop: Cross-Sectional Exploratory Study. JMIR Nursing.9:e85780. DOI: 10.2196/85780
Carlsson, N. F. (2026). Beyond information literacy: Librarians as pedagogical designers in higher education. In Proceedings of the International Academic Conference on Education, Teaching and Learning (IACETL). Diamond Scientific Publishing. Forthcoming.